Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

12 - Elle

Lördag 19 augusti 2017
När jag går upp till berget den här kvällen är det nog mest i hopp om att få stöta på Noel. Jag vill få prata med honom igen. I alla fall se honom.

Bänken är inte tom. För där sitter han. Där sitter han jag hoppades på att få träffa ikväll. Jag sätter mig försiktigt bredvid honom. Han kollar på mig snabbt för att sedan kolla ut över staden igen. Vi är tysta ett bra tag. Ingen av oss vet väl vad vi ska säga.

"Varför var du med Sam igår?" Frågar han till slut.

"Vem var tjejen du var med?" Kontrar jag.

"Svara på min fråga först." Säger han. Jag suckar.

"Vet inte. Tror bara att jag känner mig extremt ensam." Svarar jag. Han kollar på mig skeptiskt.

"Det där är inte sant. Jag vet mycket väl att du alltid har klarat dig bra själv. Och om du känner dig ensam har du en massa andra killar att välja mellan." Säger han. Jag biter mig i läppen. Förr, ja. Inte längre.

"Du har säkert rätt. Antar att jag är med honom för att straffa mig själv på något sätt." Börjar jag. Jag stönar frustrerat. "Det låter fett töntigt. Förlåt." Tillägger jag.

"Vad säger du förlåt för?" Frågar han. Jag är tyst i några sekunder.

"Jag vet faktiskt inte." Svarar jag.

"Jag tycker inte det låter töntigt. Onödigt? Absolut. Men inte töntigt." Säger han. Jag låter hans ord sjunka in lite innan jag öppnar munnen igen.

"Svara på min fråga nu. Vem är den tjejen? Är det hon du har börjat dejta?" Frågar jag. Ludwig nämnde någon Noel har börjat dejta i podden för ett tag sen. Det är förmodligen hon.

"Jag vet inte riktigt vad vi är." Svarar han. Jag nickar sakta.

"Är du kär i henne?" Frågar jag och sväljer hårt. Rädd för vad han ska svara. Jag vill inte höra honom säga att han är kär i någon ny. Jag vill inte att han ska ha gått vidare och glömt mig. Det är löjligt att jag bryr mig. Jag har aldrig brytt mig om någon annan tidigare. Men någonting med Noel har alltid gjort mig känslig. Han suckar och verkar tänka ett tag.

"Nej. Det känns inte rätt med henne. Inte på samma sätt som det gjorde med dig." Börjar han. Jag blir helt paff. Vet inte vad jag ska svara. Jag kan inte heller avgöra om det är ångest eller upprymdhet jag känner. Han kollar på mig nu. "Ingen kommer någonsin kunna ta din plats, Elle. Jag kommer nog alltid att jämföra alla jag träffar med dig, och då kommer jag nog aldrig riktigt bli nöjd. För ingen annan är som du." Fortsätter han.

Jag vill skrika tills mina lungor inte orkar mer. Jag vill gråta tills jag faller ihop på marken i en hög. Men samtidigt vill jag skratta och krama honom. Säga allt jag velat säga honom i ett år nu. Men jag kan inte få fram ett enda ord. Inte ett enda ord känns rätt att säga nu. Plötsligt börjar hans telefon ringa.

"Tja." Säger han. "Ah, shit. Sorry." "Ja, jag kommer direkt." "Ait. Ses." Han lägger ner mobilen igen.

"Det var Ludde. Sorry, jag måste dra." Säger han. Jag nickar.

"Absolut."

Ännu en gång lämnar han mig ensam där på bänken framför våran stad.