Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

23 - Elle

Fredag 15 september 2017

Père, 08:33
Jag vet att du har mycket nu men jag skulle bli riktigt glad om du kom över på middag ikväll. Det blir du, jag, Tarja, Dante och Maxime i så fall❤️❤️

Jag vaknade upp till smset men jag har inte pallat svara på det än. Jag vill verkligen träffa pappa, men bara tanken på att sitta där med Dante och Maxime ger mig ångest. De båda hatar mig. Även om de inte har sagt det högt är det uppenbart. Ingen av de vill veta av mig.

Jag rullar över till andra sidan sängen och lägger huvudet på Noels axel, och min hand på hans bröst. Jag vet knappt ens hur jag hamnade här igår kväll. Sam hade äntligen dragit hem och sen fick jag något mentalt sammanbrott som resulterade i att jag slängde ut allt ur min garderob på golvet. Efter att jag hade suttit mitt bland alla kläder på golvet ett tag gick jag hit. Till Noel. Jag behövde inte ens berätta vad som hade hänt eller vad jag gjorde här. Han hade bara omfamnat mig så fort han såg mig. Sedan somnade jag i hans famn, till hans lugnande andetag.

Jag släpper honom, sätter armbågen i madrassen och lutar huvudet mot handen så jag kan se hans ansikte bättre. Jag ler för mig själv. Han är så fin. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det här igen. Jag trodde jag hade fått min chans och att jag hade sumpat den. Men nu ligger jag här bredvid honom, för tredje gången sedan vårt uppbrott.

Han ger ifrån sig ett lågt litet läte innan han sträcker på sig och gnuggar sig i ögonen innan han sakta öppnar dem. Han ler mot mig.

"Godmorgon." Säger han samtidigt som en gäsp letar sig fram. Mitt leende fyrdubblas. Jag har inte lett genuint på ett helt år. Och nu ligger jag här och ler, mer än vad jag har gjort i hela mitt liv, av att kolla på en fucking kille. Men han är inte vilken kille som helst. Han är Noel.

"Godmorgon." Svarar jag med ett litet fniss. Sen när fnissar jag? Noels leende växer och han föser undan några slingor hår från mitt ansikte.

"Värst vad du vaknade på bra humör." Säger han. Jag lägger mig på mage och lägger ner huvudet på mina händer som ligger platta mot madrassen.

"Jag har tänkt på en sak." Säger jag.

"Jaha. Vadå för nåt?" Frågar han. Jag ler.

"Det här var liksom vanligt förr. Att jag vaknade upp bredvid dig i din säng. Det var en självklarhet. Och nu när det var så längesen borde det ju kännas konstigt och ovant, men det känns verkligen helt tvärtom. Det känns bekant och tryggt. Som om ingenting någonsin har hänt. Som om vi fortfarande är 17 och 18." Förklarar jag. Noel skrattar.

"Hon är tillbaks!" Utbrister han, nästan lättat. Jag kollar på honom frågande samtidigt som ett skratt letar sig fram.

"Vem då?" Frågar jag.

"Min Elle. Den gamla Elle. Elle som har de skummaste funderingarna. Elle som kan babbla på non stop i flera timmar. Elle som skiner. Den Elle jag föll för." Svarar han.

———

Jag biter på de redan helt nertuggade naglarna medan jag väntar på att någon ska öppna dörren. Jag skulle ha varit här för 20 minuter sedan egentligen men jag behövde andas ett tag. Aj! Fan. Jag bet av för mycket av nagel. Plötsligt öppnas dörren. Pappa skiner upp i ett leende.

"Jag trodde inte du skulle komma!" Utbrister han och drar in mig i en kram. Efter att jag pratade med Noel om det hade jag bara svarat på smset att jag skulle försöka komma. Noel sa att han skulle bli stolt över mig om jag gick och att det är moget av mig att ta tag i mina kassa familjerelationer.

"Trodde inte jag heller." Svarar jag och vi släpper kramen. Pappa ser verkligen lycklig ut. Det ger mig en gnutta ångest. Ångest för att pappa är så lycklig över att få se sin dotter efter flera månader. Ångest för att jag är så självisk och skiter i att jag sårar pappa när jag vägrar följa med på såna här grejer. Vi rör oss mot köket och matbordet. Min blick sveper över det. Tarja ler stort mot mig. Dante sitter mittemot henne och låtsas inte om mig. Vart är Maxime? Jag kollar osäkert på pappa medan vi slår oss ner.

"Vart är Maxime?" Frågar jag. Pappas lyckliga ansikte försvinner och övergår till ett ledsnare. Han kollar ner på sin tomma tallrik.

"Han kunde inte komma." Svarar han och Tarja lägger en hand på hans lår.

"Men du sa att han skulle vara här. Varför kunde han inte komma?" Frågar jag. Pappa sväljer hårt och flackar med blicken.

"Eh, han behövde göra en grej." Svarar han, men det är uppenbart att han ljuger. Jag vet precis hur det egentligen ligger till. När Maxime fick veta att jag skulle hit så ville han inte åka hit längre. 100% att det är så.

"Vad för grej?" Frågar jag. Pappa ser ut som om han kommer sprängas. Han vrider på sig obekvämt och ser ut att tänka på vad han ska svara. På det ser han så där ledsen ut.

"Elle, det räcker med frågor nu." Säger Tarja allvarligt. Jag himlar med ögonen samtidigt som jag lutar mig bak i stolen. Gamla Elle kanske inte är helt försvunnen trots allt.

"Visst." Mumlar jag och alla fortsätter äta.

"Jag hörde att du umgås med Noel igen." Säger Dante till slut. Han varken flinar eller säger det i en retsam ton. Han låter verkligen som att han bara vill hålla en vanlig konversation. Jag nickar.

"Lite." Svarar jag. "Eller, en del." Rättar jag mig. Både pappa och Tarja ser så där glada ut igen.

"Vad roligt att höra, Elle! Varför har du inte berättat detta?" Frågar pappa och låter genuint intresserad.

"Jag har inte träffat dig sen det skedde." Svarar jag.

"Hur kommer det sig att ni tog upp kontakten igen?" Frågar Tarja. Jag rycker på axlarna.

"Det bara blev så. Vi råkade stöta på varandra hela sommaren." Svarar jag. Jag tänker inte sitta här och berätta om hur jag fysiskt kunde känna universums kraft som drog oss samman igen.

"Roligt att höra i alla fall. Han verkar vara en vettig kille. Han hade bra inflytande på dig." Säger pappa. Måste de på riktigt sitta här och snacka om mig och Noel?

"Noel är en jättebra kille. Han har bra inflytande på alla." Säger Tarja. Jag kan se hur Dante flinar i ögonvrån. Det här är bara för mycket. Jag kollar konstigt på pappa.

"Vad menar du med att han "hade bra inflytande" på mig?" Frågar jag, aningen irriterat. Pappa skrattar.

"Ja, det var i alla fall inga poliser som knackade på hos oss mitt i natten sen du började umgås med honom. Och vad jag vet tog du inga droger heller." Svarar han. Hur kan han sitta och snacka om det här nu? Inför Tarja. Inför Dante. Tarja ser chockad ut.

"Oj, poliser. Vad handlade det om?" Frågar hon mig. Jag kollar på henne och sedan på pappa, innan jag snabbt reser mig upp från stolen och försvinner upp på mitt gamla rum.