Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

26 - Noel

Lördag 16 september 2017
Det pirrar i hela kroppen när våra läppar möts. Absolut att vi har kysst varandra nu efter allt som har hänt, men då har vi varit fulla eller på berget. Och våra stunder på berget är en annan verklighet. Allt som sker där är mer som en dröm. Den här kyssen blir som en riktigt första kyss efter allt som har hänt. Jag har kvar mina händer längs hennes käkben när vi drar ifrån kyssen. Jag kan inte sluta kolla på henne. Hon är precis lika vacker som hon alltid har varit. Bara att hon nu inte lyser på samma sätt som hon gjorde förr.

"Woah. Är det ni två igen?" Frågar Ludwig bakom oss. Både jag och Elle kollar snabbt mot dörren ut till balkongen. Ludwig ler stort.

"Jag går ut till de andra." Säger Elle lite stelt och försvinner ut på balkongen. Jag lutar mig mot väggen och suckar, medan Ludwig rör sig mot mig.

"Vad fan var det där bra för?" Frågar jag lite irriterat.

"Vadå? Skulle jag bara ha gått förbi er och låtsats som ingenting? Om ni vill hålla det hemligt kanske ni inte ska stå och hångla i vardagsrummet." Svarar han.

"Vi hånglade inte." Mumlar jag. Ludwig skrattar.

"Sak samma. Är det ni igen?" Frågar han exalterat. Jag drar handen över ansiktet.

"Jag vet inte, Ludde. Jag vet inte vad hon vill, och jag vet inte vad jag vill. Jag har inte hunnit tänka igenom detta alls." Svarar jag.

"Men ge det en chans då och se hur du känner efter ett tag." Föreslår han. Jag suckar.

"Jag vet inte om det är en så bra idé. Hon skulle likaväl fortfarande kunna vara tillsammans med Sam. Jag har ingen aning. Dessutom vore det ändå inte någon bra idé av mig att gå tillbaks till henne." Svarar jag.

"Varför inte? Jag och Zara gjorde slut hur många gånger som helst men vi blev ändå alltid tillsammans igen. Det funkade skitbra." Säger han. Jag ger honom en skeptisk min.

"Skitbra? Jag skulle mer vilja påstå att det slutade i kaos. Jag vill inte ha det som du och Zara hade. Jag skulle aldrig palla det." Svarar jag. Ludwig ser lite halvt kränkt ut men någon måste ju säga sanningen till honom.

"Jag tycker ändå att du ska ge henne en chans. Du har inte varit dig själv sen det tog slut mellan er och sekunden ni började umgås nu igen kunde jag se en del av den gamla Noel. Min gamla bästa vän." Jag svarar inte på det han säger. För vad ska jag ens svara när jag själv inte vet vad jag vill?

Jag vet jag känner och vad mitt hjärta vill, men jag vet inte vad min hjärna vill. Jag vet inte om jag är redo att ta konsekvenserna som kan uppstå. För man kan inte bara vara med Elle. Med henne kommer alltid massa problem. Problem som man glömmer bort efter ett tag, för att mitten är lugn. Och där i mitten, när det är lugnt, är det så bra att varje storm blir värd att älska.

———

Elle är tyst under hela bilfärden hem. Hon bara blickar ut genom fönsterrutan med ett bekymrat ansiktsuttryck. Jag kollar på henne några gånger, funderar på om jag ska säga något, men jag kommer alltid fram till att det är bättre att låta det vara. Även om hon har förändrats helt och hållet sen förra året är jag ganska så säker på att hon fortfarande inte gillar att prata om sig själv.

"Vill du ha något?" Frågar jag och slänger bilnycklarna på köksön innan jag lutar mig mot köksbänken. Elle skakar på huvudet. Jag kollar på henne ett tag. "Har det hänt något?" Frågar jag efter mycket förhandlande med mig själv. Hon rycker på axlarna.

"Allt känns bara skumt efter att Ludwig såg oss." Svarar hon. Jag lägger huvudet på sned och kollar på henne lite konstigt. Varför är det skumt för att han såg oss?

"Varför det?" Frågar jag. Hon suckar.

"Jag bara väntar på att du ska säga att du vill sluta ses." Svarar hon. Nu fattar jag ingenting.

"Vad har det med att Ludwig såg oss att göra?" Frågar jag.

"Jag tänkte att du kanske inte vill att någon ska veta att du är med ditt ex igen. Ditt ex som var otrogen." Svarar hon med blicken fäst på golvet. Jag ställer mig framför henne och vinklar upp hennes ansikte så att hon kollar på mig.

"Varför skulle jag inte vilja det?" Frågar jag, nu mer lättsamt än allvarligt. Elle har verkligen blivit en övertänkare. Elle för ett år sedan skulle aldrig bry sig om något sånt. Den här Elle är mer osäker, verkar räddare för att förlora folk. Hon rycker på axlarna.

"Du kanske skäms över det. Jag hade skämts om folk fick veta om mig och Sam." Svarar hon. Jag backar bak ett steg.

"Träffar du fortfarande honom?" Frågar jag, nu allvarlig igen. Hon suckar och vänder bort blicken.

"Mm." Mumlar hon.

"När tänkte du sluta med det?" Frågar jag.

"Jag vet inte. Jag bara skjuter upp det hela tiden." Svarar hon.

"Du vet, det blir väldigt svårt för mig att kunna se något seriöst med dig så länge du är med honom." Säger jag. Hon bara stirrar ner i golvet utan att svara. Jag suckar. "Jag går och lägger mig. Du får stanna här ett tag till om du vill. Dra när du känner för det." Säger jag och börjar röra mig mot sovrummet.

"Noel, vänta!" Utbrister Elle och greppar tag om min hand. Jag stannar och vänder mig mot henne igen. Allt jag kan se i hennes ögon är desperation. "Jag gör det imorgon. Jag säger upp kontakten med honom helt." Säger hon. Jag kollar på henne ett tag för att se om hon menar allvar. Hennes blick säger inget annat än allvar. Jag drar in henne i min famn och kysser henne på huvudet.

"Är du säker på att det är det du vill?" Frågar jag. Hon nickar mot mitt bröst.

"Det finns inget jag vill mer än att slippa Sam och få vara med dig igen." Svarar hon och jag drar henne, om möjligt, närmre.