Söndag 25 juni 2017
Jag firade inte midsommar igår. Jag har aldrig tyckt om den högtiden. Enda minnena jag har från midsommar är bara en stressad och för full mamma, och en jävla massa bråk. Samma med julen. Fast julen var alltid värre.
Vem skulle jag ha firat med ens? Typ Linns familj. De bjöd med mig upp till Norrland men jag tackade nej. Trots att jag älskar att följa med Linns familj dit orkar jag inte åka bort och umgås med folk.
Efter det jag gjorde med Lucas efter den där festen förra året har jag tappat kontakten med både honom och Rasmus. Vera har jag knappt heller någon kontakt med längre.
Som så många andra kvällar sitter jag på bänken på Tantoberget och blickar ut över staden. Trots all ångest känns det fridfullt här. Ångesten får inte lika mycket plats.
När tredje ciggen är rökt reser jag mig från bänken för att gå. Det har hunnit bli lite kallt och jag sitter i bara kjol och linne.
På grusvägen ner går någon annan lite längre bort. Han är på väg hit. Ju närmre vi kommer varann desto tydligare blir det vem det är. Det är Noel. Noel är på väg mot mig.
Jag kollar ner i marken för att sedan kolla upp på honom. När hans, numera isblå, ögon möter mina smaragdgröna, kollar jag ner igen. Likaså gör han. Så där håller vi på hela vägen tills att vi har gått förbi varandra. Brukade inte hans ögon vara mörkare förr? Som ett mörkt, djupt hav?
Även om det bara var för några sekunder så gav de där ögonkontakterna mig fjärilar i magen. Jag antar att det är sant det de säger. Man inser verkligen inte vad man har förens det är borta.
ŞİMDİ OKUDUĞUN
Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")
Hayran KurguDet är över ett år sedan det tog slut mellan oss. Ett år sen jag fuckade upp. Ett år sen du fick reda på allt. Ett år sen du lämnade mig där ensam på vägen mitt i natten. Jag har tänkt en del på det du berättade om den där grekiska mytologin om själ...
