Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

2 - Elle

Onsdag 21 juni 2017
Ganska så direkt efter sommaren flyttade Tarja och Dante in hos oss. Du var där några enstaka gånger. Jag kunde höra din röst utanför mitt rum. Då brukade jag sluta ögonen och hoppas på att du skulle gå. Jag lyckades stå ut med det i ett halvår innan jag fick tag på en egen lägenhet. Det hade aldrig gått om det inte vore för pappas kompis.

Tystanden och ensamheten i lägenheten är bekväm samtidigt som den är fängslande. Jag är fast i tystnaden, ensam med mina tankar.

Tantoberget är dit jag drar mig. Det är dit jag går för att rensa tankarna lite. För att kunna fly undan tystnaden men fortfarande kunna vara ensam. Jag brukar sitta där på bänken på berget med en cigg i handen och blicka ut över staden på andra sidan vattnet. Det är en vacker syn. De enda ljud som hörs är de dova motorljuden från stan, några fåglar som kvittrar och ljudet av glada skrik och skratt en bit bort. Här sitter jag på de svala sommarkvällarna och får en glimt av solen innan den går ner över Stockholm.

Det är nära dig. Extremt nära dig. Det gör det bara svårare för mig att ta mig ut ur lägenheten. Risken för att stöta på dig är för stor. Vi bor för nära. Helst hade jag velat flytta långt, långt härifrån, men det är inte alltid man har ett val.

Det går bra för er med musiken. Du och Ludwig har till och med startat en podcast. Även om det gör ont i mig kan jag inte sluta lyssna på den. Jag vill bara få höra din röst. Få höra dig prata. Få veta vad som pågår i ditt liv.

Förra sommarn spelade ni på en del festivaler. I februari började eran första turné, och nu i maj påbörjade ni eran andra. Ni ska vara borta i princip hela sommaren. Ni har till och med fått spela på Grönan. Jag vet hur mycket det betydde för dig. Du pratade om det som en dröm förra året och nu har ni gjort det.

Jag har lyssnat lite för mycket på era nya låtar och ert första album. Jag vet att du skriver om mig. Speciellt i gift och gråzon. Gift är nog den som gör ondast. Det du skrev är ju sant, jag var ett fucking gift, men det gör ändå ont.

Allt är så tomt utan dig. Jag har aldrig tänkt på hur grått Stockholm egentligen är. Eller så känns det bara gråare för att du inte är här med mig.

Jag har tänkt en del på det du berättade om den där grekiska mytologin om själsfränder. Du kanske var min själsfrände trots allt. För dagen du lämnade, lämnade även en bit av mig. Och det är som om jag konstant letar efter den biten igen. Men en enda sak jag är säker på, är att jag var kär i dig. Jag var riktigt jävla kär i dig, Noel Johan Ossian Flike.