IT'S LESS DANGEROUS

• Chapter two •

Sydney Baldwin på bilden - Josie Canseco

Ett allt för välbekant tjut väckte mig, och motvilligt öppnade jag ögonen. Jag sträckte mig efter mobilen, drog fingret över skärmen och det irriterade ljudet tystnade. Med en nöjd suck satte jag mig upp i den varma sängen, och jag tittade förvirrat runt i rummet.

Det tog några korta sekunder innan jag kom på vart jag var. Någonting säger mig att det kommer ta tid för mig att kalla det här för hem. Angel kurrade till och hoppade ner från sängen, nästan som en påminnelse om att jag också borde gå upp. Långsamt sträckte jag på mig, och gick sen upp.

Jag drog på mig en vit hoodie över linnet, och tog på mig strumpor innan jag gick ut till köket. Först gick jag fel, och kom till vardagsrummet istället, men eftersom att det var en öppning från vardagsrummet till köket, såg jag tydligt vart köket låg. Plus att mamma stod och stekte något, samtidigt som hon hummade på något tyst. Morgonpigga människor, vad är det för fel på er? Ge mig er begåvning!

Mamma vände sig om och sken direkt upp i ett leende.

"Godmorgon, hjärtat. Hur mår du?" Frågade hon och jag satte mig på en utav dom fyra barstolarna som var klädda i svart skinn.

"Bra, tack. Själv?" Frågade jag lågt och gömde ansiktet i händerna av trötthet.

"Jo, bara bra, tack. Är du exalterad inför skolan?" Frågade hon. Det var som om jag kom på något, för jag ryckte till hårt. Skolan. Ny skola. Jag hade glömt bort det helt och hållet. Jag blev plötsligt en aning piggare, och även lite stressad.

"Tack för att du påminde mig. Exalterad är inte det rätta ordet, mer nervös." Sa jag osäkert och tittade ner i bänken.

"Du har inget att vara nervös över, det kommer gå bra. Jag lovar." Log mamma och ställde fram ett fat med pannkakor på bänken.

"Någon mer än jag som är hungrig?" Sa Dylan som plötsligt hade kommit in i köket. Mamma skrattade till, men blev avbruten av att hennes mobil började ringa.

"Kris Baldwin. Ja, absolut." Sa hon innan hon gick iväg till ett annat rum där hon kunde prata ostört.

"Hur är det?" Frågade Dylan med ett leende och satte sig bredvid mig. Han la upp pannkakor på sin tallrik, och la på sylt innan han började äta.

"Bra. Förutom att det är skola idag, vilket ger minuspoäng till Washington." Suckade jag och drog en hand genom mitt långa hår.

"Det kommer gå bra. Dessutom är du säkert inte det ända nya. Jag menar, det är ju första dagen efter sommarlovet." Sa han och drack en klunk av sitt vatten. Jag nickade. Han hade ju en poäng.

"Du har rätt. Vad oroar jag mig för?" Frågade jag mig själv.

"Mobbning, trakasserier, allt möjligt." Sa Dylan med ett flin. Jag knuffade till honom med ett skratt.

"Du försöker bara göra det värre för mig!" Skrattade jag.

"Det kommer gå bra!" Skrattade han och satte sig bekvämare på barstolen.

-

Min outfit bestod av en vit slapp croptop, ett par luftiga shorts som var vit/röd sid-randiga, men ränderna var så små att dom knappt syntes från avstånd. På fötterna hade jag vita låga Converse, och på min handled hade jag flera stycken guldarmband som matchade till min navelpiercing som också var i guld. Mitt hår var utsläppt och hängde löst enda ner till höfterna.
Jag hade sminkat mig och sprutat på parfym. Jacka behövdes verkligen inte i det här varma värdet, och min iPhone höll jag i handen. Nöjt tittade jag på mig själv i spegeln.