Mesami

Kapitel 5 - Steffani POV

"Det är en lång historia" sa han bara och kollade på mig med oroliga ögon.

"Gör en lång historia kort då. Börja med att berätta vem du är." Fnös jag åt honom. Han rätade lite på sig.

"Okej, jag är ju då Grey för dig och de som känner mig endast i vargform. Men egentligen heter jag Milo och, som du har märkt, har förmågan att förvandla mig till en varg." sa han som en inledande presentation

"Så du är typ en vargmänniska som heter Milo? Vad heter du i efternamn?" frågade jag honom med en aning nyfikenhet på rösten även om jag själv tyckte att jag borde protestera, varulvar finns inte. I och för sig kallade han sig för varg men det är väl samma sak eller?

"Ja, kort fattat." sa han med ett litet flin på läpparna. "Men jag vet inte vad jag heter i efternamn, jag träffade aldrig mina föräldrar och min vårdnadshavare vägrade berätta." fortsatte han. Han har aldrig träffat sina föräldrar, vem lämnar sitt barn egentligen? Jag kröp upp lite i fotöljen och satte mig i skräddarställning.

"Så, kom igen fortsätt prata." sa jag otåligt och viftade lite med ena handen i luften som för att teckna åt honom.

"Ehhm okej" sa han osäkert och kliade sig lite i nacken. "Jag gick igenom min första förvandling för cirka tio år sen när jag var åtta, den kvällen jag blev utkastad från min mosters hus. Jag levde ensam i några månader tills jag träffade en flock. Dem var jag med fram tills för ungefär två år sedan när jag blev infångad av hundhärberget och bortadopterad till dig." Jag nickade tankfullt.

"Så du är 18?" Frågade jag honom men la snabbt till. "Varför har du stannat? Här alltså? Jag menar du är ju ändå instängd i ett hus hela dagarna." Frågade jag honom och han skrattade till lite.

"Ja, jag är 18. Nej, jag stannar inte här hela dagarna. Jag brukar gå ut när du och dina föräldrar är borta. Jag typ är med flocken, jobbar, tränar och sånt." Sa han. Jag kollade på honom en lång stund och funderade.

"Du svarade aldrig på min fråga. VARFÖR stannar du?" Sa jag med betoning på varför. Han kollade på mig en stund, tänkte efter;

"Det känns bra att alltid veta att jag har någonstans att komma till, där jag är välkommen. Jag gillar dig och din familj. Dessutom så känns det som om du kanske också har samma förmåga som jag. Alltså att du kanske också är en varg." Sa han allvarligt. "Jag få liksom en speciell känsla runt dig" lade han till. Jag kollade på honom med en 'är du seriös' blick innan jag talade till honom igen.

"Okej, visst tro du det." Sa jag och viftade bort ämnet. Ärligt talat, skulle jag vara en varg? Knappast. Fast det skulle vara en förklaring till varför jag hör så bra och kan känna doften av pizza på typ mils avstånd. Eller så beror det på att jag är världens matvrak....

"Så, Milo! Berätta om vargar!" Utbrast jag pinsamt efter en kort tystnad. Jag var uppriktigt sagt väldigt nyfiken över att få veta vad en "varg" var för något. Och vem skulle inte ha bättre svar än en varg själv?

"En varg...Ehhm, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag vet att det har funnits vargar länge, väldigt länge och att människorna egentligen har ursprunget ur dem. Människorna blev allt fler och blev en egen art. En varelse som vägrade leva tillsammans med 'monster', alltså vargarna. Vargarna skrämde människorna eftersom de var annorlunda så då jagade och dödade människorna vargarna. De dog nästan ut men nu har det kommit tillbaka och det finns olika flockar som gömmer sig. Fortfarande idag finns det människor eller så kallade jägare som letar efter vargar för att bevisa deras existens." Berättade Milo. Sen fortsatte han;

"En varg som jag alltså en människa som omvandlas till varg är som en vanlig varg. Vi är bara ganska mycket större. I utseénde så har alla vargar samma färg på pälsen som man har på håret när man är människa och alla vargar har gråa ögon när dem är människor. Däremot när de är omvandlade så kan några få vargar få färgade ögon. Eller typ små stråk utav blå, grön eller lila. Lila står för att den vargen är Alpha. Man ska vara respektfull mot Alphan och inte vara uppkäftig, däremot så är vi i vår flock lite mer casuall mot varandra om du fattar. Iallafall, blå visar vem som är Beta, alltså andra Alphan eller Alphans mate. Sist men inte minst så står den gröna färgen för den äldste, den visa som har varit med om mycket och kanske varit en Alpha innan. Färg på ögonen får man efter ett tag, typ efter några år när man har förtjänat det. Alla "färgade" vargar står högre än vanliga så som mig. Man ska respektera deras plats.

I och runt denna staden så finns det endast två flockar. Det är flocken jag är med i, Mesami som betyder "Skogs Andar" på det gamla språket. Och den andra flocken, Somevedo som betyder "Möjligheter". Vi var en enda stor flock men vi splittrades för att vi hade inte hade enade tankar om jägare. Somevedo ville döda jägare, vi ville bara skydda oss från dem." avslutade han. Vi satt stilla en stund och kollade på varandra, smälte ner vad det var som jag faktiskt fått reda på. Kunde detta verkligen vara sant? Jag vet att jag hade sett honom omvandlas, två gånger till och med. Och historian lät vettig, han kan inte hittat på den. Jag kollade på klockan som var fem i halv ett och jag gäspade stort. Sedan kollade jag tillbaka på Milo som satt och fånlog.

"Vad?" frågade jag honom.

"Du borde testa att omvandla dig!" sa han och såg ut som om det var världens bästa idé. Jag gav honom en 'är du dum i huvudet' blick innan jag svarade.

"Kanske det, men inte ikväll för jag måste sova."

Jag reste mig från fotöljen och gick ut från gästrummet. När jag kom in i mitt rum hörde jag fotsteg bakom mig och vände mig om.

"Du får sova i gästrummet!" sa jag.

"Varför då?" frågade han med ett leende som lekte på läpparna. "Jag har ju sovit i ditt rum i två år nu." lade han till och lutade sig mot dörrkarmen. Jag kände hur jag blev blek i ansiktet.

"Har du sett mig när jag bytt om!? Åhh herre gud..." jämrade jag mig. Sååå pinsamt, inte fan hade jag brytt mig om jag gick i underkläder framför hunden, människan, vargen eller vad jag nu ska kalla det?! Milo skrattade högt men kollade sedan på mig.

"Jag lovar..." sa han och lade en hand över hjärtat. "...att jag har blundat och inte kollat. Kanske någon gång men det var så svårt att låta bli." sa han och bet sig i läppen. Jag kände hur en rodnad steg i ansiktet.

"Ut" utbrast jag och puttade ut honom ur rummet. Sen vände jag mig om, bytte om till mina sovkläder utan att bry mig om han såg eller inte och kröp sedan ner under täcket.

Milo POV

Jag stod kvar utanför dörren och kollade bort samtidigt som Steff bytte om och la sig i sängen. Jag visste att hon kände sig obekväm med att få reda på den här 'grejen' om mig. Jag förstår henne. Hon har levt i två år med sin hund som inte bara är en hund utan också en människa. Det var svårt att inte kolla på henne, hon var så otroligt vacker att jag skulle kunna stå och glo på henne hela dagarna. Men jag måste ändå respektera henne. Efter ett tag så borde hon ha somnat men jag märkte att så inte var fallet eftersom jag hörde hennes oregelbundna andetag. Jag kom på en idé och förvandlade mig och la mig sedan tillrätta innanför hennes dörr. Sen andades jag ut tungt och hoppades att hon nappade på betet.

Jag hade rätt. Efter ett tag hörde jag hur hon suckade frustrerat och vände sig mot mig.

"Men kom då Milo" sa hon. Vinst! Triumferande gick jag fram till sängen och hoppade upp bakom henne. Hon höll inte om mig så som hon brukade, när hon grävde ner ansikte och händer i pälsen på mig, men jag visste att jag inte direkt kunde förvänta mig något sådant efter att hon hade fått reda på hemligheten.

•••••

Om någon undrar, så nej, dessa 'vargar' (varulvar) är inte som i de flesta andra noveller, berättelser eller filmer. Jag har hittat på mycket själv för ett få den historien jag vill ha.

Berätta gärna vad ni tycker! :)