Mesami

Kapitel 13 - Milo POV

"Oh, lover boy!" Någon idiot skrek in i sovrummet. Någon idiot vid namn Kevin. Jag vände på huvudet och såg alla killar stå och glo på mig i dörröppningen. Får man aldrig vara ifred eller? Antagligen hade de precis kommit tillbaka från nattrundan och hittat mig och... Juste, Steffani. Hon låg fotfarande med ryggen tryckt mot mitt bara bröst och jag hade fortfarande armen lindad runt hennes kropp. Jag vände bort huvudet och tryckte in det i Steffs rygg

"Seriöst gå" mumlade jag in i hennes hår.

"Kom, vi går, tuturduvorna vill vara ensamma" viskade Ash och killgänget började fnissa som små tjejer. Herregud, alla här är över 17 år men de beter sig som 10-åringar. Jag suckade tyst när dem äntligen försvunnit och andades in doften av Steffs hår. Det var fastställt, jag gillade henne helt klart mer än som vän. Nu ville det bara till att hon gillade mig...

"Milo?" viskade en hes men ljus röst. Jag öppnade ögonen.

"Ja" viskade jag enkelt tillbaka.

"Du behöver inte hålla om mig så hårt, jag har inte direkt tänkt springa iväg vid första bästa chansen." fnissade hon och jag kände hur jag började rodna. Jag släppte lite på greppet och hon vände sig mot mig.

"Vi borde nog gå upp nu." gäspade hon och satte sig upp. Hon rätade till sin sport-bh som satt sig lite snett.

"Trött eller?" frågade jag med ett flin fast klistrat i ansiktet. Hon kollade fundersamt mot mig.

"Lite. Hurså?" frågade hon.

"Det syns" svarade jag. Hon såg faktiskt lite ut som ett troll hennes hår låg lite överallt och hon kisade med ögonen mot ljuset som kom från fönstret. Hon gick fram till en av garderoberna och ställde sig framför helkroppsspegeln.

"Charmigt..." mumlade hon och började dra händerna genom håret i hopp om att kunna fixa i ordning det. Hon gav upp efter tag och gick fram och satte sig på sängen.

"Kan du hjälpa mig av med bandaget, det gör inte ont längre." sa hon och drog håret så att det låg över ena axeln. Jag satte mig upp bakom henne och drog av bandaget. Det fanns inget sår längre utan bara ett blekt ärr kvar med lite torkat blod runt omkring. Det hade läkt väldigt snabbt och jag var lite förvånad.

"Du bara måste berätta vad Luna sa till dig, det är bara ett ärr kvar!" sa jag och drog pekfingret längst märket. Hon suckade tyst.

"Ja, men tack för den Ash" mumlade hon irriterat. "Aja, jag går ner nu" sa hon och reste sig upp. Hon drog min tröja runt kroppen och lämnade mig ensam kvar. Efter några minuter så hörde jag höga busvisslingar från nedervåningen.

"Käften" skrattade Steffanis röst och sedan blev det tyst.

Steffani POV

Jag vet inte vad som flög i mig igår, ärligt, jag frågade Milo om han ville sova vid mig. Snacka om att vara desperat efter honom. Eller nej det var jag inte alls, fast jo, jo jag var desperat efter honom. Jag har känt honom i typ två och en halv dag och har redan kärat ner mig fullständigt i honom. Pinsamt Steffie. Pinsamt. Jag hade iallafall lyckats masa mig ner till köket och fått i mig frukost. Sandra babblade på om allt och inget och verkade inte märka att jag inte hade det bästa morgonhumöret. Mittemot mig satt Kevin, Ash och Josh och fnittrade som småflickor. De sneglade mot mig då och då och om jag råkade möta deras blick skrattade de bara mer. Har de aldrig sett en kille och tjej dela säng innan eller? De irriterade mig något förskräckligt så så fort jag druckit upp det sista vattnet reste jag mig upp från stolen.

"Sandra jag måste hem och hämta lite kläder, jag kan inte leva i Milos. De är alldeles för stora" sa jag. Hon kollade lite ledset på mig antagligen för att jag råkade avbryta henne.