Mesami

Kapitel 23 - Milo POV

Eric hade inte skickat ut så många vargar, 10 stycken ungefär om man räknar med honom och betan. Just nu svepte ett tjugotal vargar omkring över staden för att hitta min älskade mate, bara vi inte hittade henne försent.

Bägge flockarna visste nu att vi skulle slås ihop, vanligtvis skulle det betyda någon slags fest eller firande men ingen hade tid för det. Vi hade delat in oss i mindre grupper så jag sprang tillsammans med Josh och Emma.

Först hade jag tyckt att Emma borde stannat i stugan. Jag menar hon var människa och kunde inte springa lika snabbt som oss vargar men hon hade envist insisterat på att hon skulle hjälpa till. Så nu sprang jag och Josh omkring i vargform och letade efter ett doftspår från Steff medans Emma endast följde efter.

Det var lite märkligt för hon verkade helt cool lugn med att vara omringad av varelser som är hälften människa, hälften varg. Liksom, no big deal att jag håller en världshemlighet i mina händer, nejnej... Jag ruskade av alla mina tankar och fortsatte att söka efter Steffani.

Inte helt oväntat kom vi tillslut fram till sjön. Det var ganska livligt ute med fåglar som kvittrade, grodor som kväkte och en svag bris som svepte genom den långa vassen vilket skapade ihåliga ekon. Jag och Josh splittrade på oss och tog varsin sida runt sjön samtidigt som Emma följde efter mig. Jag travade genom den halvfuktiga mossan längst kanten av vattnet och vädrade oupphörligt i luften i hopp om att känna den speciella doften men inget.

Om någon av vargarna runt om i staden skulle hitta henne skulle de signalera mig, men det kom igen signal och mitt hopp sinade iväg snabbare än sekunderna. På andra sidan sjön mötte vi upp Josh och när Emma frågade om han hade märkt någon skakade han på huvudet och kollade ledsamt ner i marken. Vi vargar kunde ju prata vargspråk så jag och Josh kommunicerade fast att inte Emma förstod.

"Vi har sökt igenom området vi skulle. Vi tar samma väg tillbaka till stugan så att vi inte har missat något och ser om någon har sett något." sa jag och med ett 'okej' från Joshs varg vände jag mig mot Emma. Eftersom hon inte fattat vad vi sa så kollade jag menande på henne och gick sedan och hoppades på att hon skulle följa efter och hon fattade direkt. Tillsammans gick vi två tillbaka runt sjön igen.

Om inte någon hittat något så vet jag inte vad jag ska göra. Jag menar jag vet att Steff är den enda, jag skulle inte kunna tänka mig att dela resten av mitt liv med någon annan. Så mycket lycka och glädje som hon fyller mig med bara genom att se på mig tror jag inte att många andra har upplevt.

Jag stoppades i mina tankar av att Emma snubblade till. Hela hennes högra ben åkte rätt ner i ett hål och hon svor lågt en rad med fula ord. Precis när jag tänkte hjälpa henne upp stannade jag i rörelsen. Där, nerifrån hålet kände jag en doft så underbar att jag skulle kunna leva på den och endast den. Jag kände hur ett rus av lycka och lättnad for över mig.

"Hallå? Tänker du hjälpa mig eller?" fnös en halv irriterad Emma som fortfarande satt fast i hålet. Snabbt för att hon inte skulle börja prata mer omvandlade jag mig och satte ett finger för munnen i tecken på att hon skulle vara tyst. I fullkomlig tystnad lyfte jag upp henne ur hålet som blev ganska stort och jag såg tydligt vad det var. Under mig och Emma låg en gammal jordkällare. Jag hade faktiskt aldrig ens tänkt på att det funnits en här men den var strategiskt utvald som fängelse. Naturen runtom var så livlig, så full utav olika rörelser, dofter och ljud så att man blev distraherad.

Helst ville jag skrika högt av lycka, hoppa ner i hålet och ta hand om den där jägaren men jag visste att jag behövde hjälp. Tyst drog jag iväg Emma till andra sidan sjön där vi träffade upp Josh.

"Jag har hittat henne" viskade jag exalterat till personerna framför mig. Emma och Josh tappade hakan.

"Varför sa du inget tidigare?" viskade Emma argt.