Mesami

Kapitel 6 - Milo POV

Jag vaknade ensam i Steffanis säng men jag kunde höra skramlet hon gav ifrån sig nerifrån köket. Jag omvandlade snabbt och drog sedan på mig kläderna jag hade slängt av mig på golvet och gick ner för trappan. Steff stod och tog fram frukost för två i samma kläder som hon hade igår.

"Ska du få besök?" Frågade jag och nickade skämtsamt mot dem två tallrikarna. Hon log mot mig men tappade snart leendet.

"Sätt dig" sa hon kort och kollade oroligt på mig. Jag gjorde som hon sa och satte mig på en av barstolarna vid köksön.

"Har det hänt något?" frågade jag försiktigt. Någon kanske hade dött eller något och då skulle det ju vara pinsamt att typ börja skämta. Men när jag hade frågat det kollade hon på mig och skrattade bara tyst.

"Nej, ingenting har hänt. Jag fick bara igår reda på att min hund inte är än hund utan än människa." sa hon ironiskt. Sen bet hon sig löst i läppen. "Men det är en sak jag skulle vilja att du gör för mig..." sa hon och kollade på mig med en bedjande blick.

"Säg bara vad det är du vill ha hjälp med." svarade jag och lade huvudet lite på sne. Hon lutade sig mot diskbänken baḱom sig och andades ut tyst.

"Jo, jag har typ lovat min NO-grupp i skolan att jag ska ta med dig, alltså som hund, och visa upp dig till vårat projekt "Djurens intelligens." sa hon och jag såg att hon skämdes. Men ändå kollade hon upp på mig igen. "Snälla kan du göra det? Dölja med alltså? Om du gör det så lovar jag att jag testa att "förvandla" mig senare ikväll eller vad det nu va du sa att jag skulle göra." Hon gjorde puppy eyes mot mig och putade lite med läppen. Jag skrattade till, varför inte liksom? Kanske skulle vara kul att testa på det, jag menar jag älskar att se alla människors reaktioner när dem ser min varg. Förvånade, rädda, respektfulla och ändå kan men se nyfikenheten där någonstans under alla andra känslor.

"Jag följer gärna med dig om vi testar senare ikväll" sa jag och log snett mot henne. Hon nickade.

"Då bestämmer vi det och får bara hitta på något sätt att få in dig i bussen".

Steffani POV

"Nej, det kommer inte på tal" surade busschauffören. Han kollade skräckslaget på den stora, raggiga hunden vid min sida.

"Men snälla! Detta är både första och sista gången han åker med." bedjade jag och kollade in i hans ögon. Då tryckte sig Milo förbi mina ben, joggade bak till baksätet i bussen och lade sig ner.

"Och jag tror inte att han tänker lämna bussen frivilligt" lade jag till. Busschauffören suckade tungt och pekade mot bakdelen av bussen.

"Låt gå då men håll honom där bak" sa han barskt. Jag nickade och log ett stort vitt leende mot honom. Sen sprang jag bak till stackars Milo som var alldeles för stor var att sitta på buss egentligen. Han kollade på mig med menande blick.

"Tack Milo" sa jag och klappade honom lite på sidan. "Vi ska inte sitta här länge" lade jag till och då började han vifta lätt på svansen vilket fick mig att skratta högt. Jag vet inte varför jag gjorde det men det fick en tant att surt kolla bak på mig innan hon såg vargen vid min sida och vände sig om igen med ögon som tefat.

Väl framme vid skolan kastade Milo sig ut genom bussdörren och ruskade på sig. Emma sprang fram till mig och gav mig en stor kram.

"Hej baby!" ropade hon i mitt öra. Jag hälsade tillbaka och sen backade hon. "Åhh, har du med dig Grey idag" sa hon med bebisröst och började klia Milo på ryggen. Han började då vifta på svansen igen vilket gjorde att jag började fnissa. "Vad är det som är så roligt?" frågade Emma mig men jag bara fortsatte skratta så att jag fick en mördande blick från Milo.