Mesami

Kapitel 20 - Anja POV

Jag gick hemåt med ett papper i ena handen och en penna i andra. Jag skrev såklart, pappret var det ända som orkade lyssna på vad jag hade att berätta, den enda som kunde lyssna på vad jag hade att berätta. Jag hade lovat Steffani att inte säga något så då fick pappret istället lov att skåda mina förtvivlade tankar.

'Ytterligare ett papper som kommer hamna i soptunnan, eller hur? Förlåt för att du måste ta din tid till att lyssna på mitt eviga tjat men som papper så är det ditt jobb att lyssna på vad andra har att säga.'

Jag log lite för mig själv för att jag hade börjat släppa på alla blandade tankar som seglade runt som en storm i mitt huvud.

'Du, precis som en massa av dina kompis-papper kommer få höra om mig. Men inte bara det eftersom dagens tankar är lite, vad ska man säga. Konstiga. Hemska. Onaturliga. Psykopatiska. Spännande. Speciella. Ascoola.

Steffani ändrades mitt framför ögonen på mig och Emma. Och när jag säger ändrades menar jag inte förändrades utan mer förvandlades. Till en stor freaking varg! Det var nog det sjukaste jag sett och om det inte vore för vad som hände efteråt så skulle jag nog bara gått omkring och tänkt på det nu, men som sagt något hände. Och vad hände då? Jo som vanligt hamnade jag utanför, helt bortglömd medans deras lilla vänskap var så kärleksfylld och trevlig. Jag kom till denna stan, skolan, kompisgruppen för några år sedan men jag är fortfarande inte en riktig del av den. Det var som att de sista sidorna ur en bok var försvunna men den som läste boken inte brydde sig om att leta upp sidorna då slutet blev bra utan dem ändå. Jag är de sista bortglömda sidorna som inte behövs och det är minst sagt jobbigt. Jag försöker att hålla skenet uppe och'

Jag avbröts tvärt i mitt skrivande när jag gick rätt in i en man. Han hade ett normalt utseende som vilken man som helst men hade grymma bruna ögon som gav mig obehagliga rysningar.

"Se dig för!" grymtade mannen och gav mig endast en snabb blick innan han gick iväg igen och stötte i min axel hårt på vägen. Jag ryckte till av smärta, vad var det för fel på honom? Jag böjde mig ner för att ta upp mitt block och min penna som jag tappat men hittade endast pennan, blocket var borta. Jag stönade tyst för mig själv när jag insåg att mannen antagligen snappat åt sig den när vi krockade. Jävla tjuv. Snabbt kollade jag min ficka för att se om jag hade kvar mobilen och som tur var hade jag det. Men vem stjäl egentligen ett block? Jag började gå igen, utan mitt papper den här gången. Jag tror inte jag hade något viktigt i blocket förutom en svenskauppsats jag helt enkelt var tvungen att göra om. Jag skyndade på stegen och kom snabbt hem.

Steffani POV

När jag kommit hem så hade jag hämtat glass, gått upp på mitt rum och satt på sorgliga filmer. Så nu satt jag och storgrät i sängen och eftertexterna till Titanic rullade in. Egentligen skulle jag vilja springa tillbaka till Milo direkt, berätta att jag älskade honom. Men just nu ville jag inte träffa honom, jag ville inte träffa någon. Ingen skulle få se att jag var så förstörd som jag faktiskt var. Jag skulle ge Milo ett tag på sig att ångra att han skrek på mig.

För att slippa träffa någon och bara kunna vara hemma och deppa mejlade jag in en sjukanmälan till skolan där jag snabbt fick ett svar av receptionisten att jag skulle krya på mig. Min glass hade tagit slut så jag gick ner till köket för att se om jag kunde hitta något annat att äta mig fet på. Jag ryckte upp skafferidörren och började rota runt tills jag hittade en godispåse. Med åtminstone lite mer lycka i själen vände jag och gick ut ur köket. Trappan försvann under mig på sju långa kliv och sedan var jag på övervåningen igen. Precis när jag vände in till rummet så kände jag ett smärtsamt stick i armen. Chockat kollade jag för att se vad det var som orsakat det och blev ännu mer chockad och rädd när jag såg vad det var. Jag hann precis se en spruta dras ur min arm av en stor man. Han var helt svartklädd och av ansiktet såg man bara de hasselnötsbruna ögonen.

"Vad fan gör du?" skrek jag och backade undan, Jag hade först ingen aning vem den här mannen var. Var han tjuv, mördare, psykopat... Jägare. Han var en jägare. För att kunna försvara mig försökte jag omvandla mig. Jag sket i om kläderna skulle gå sönder, detta kunde gälla liv eller död men så hände inget. Hur jag än försökte kunde jag inte bli varg. Jägaren måste ha sett att det inte funkade och jag kunde känna hur nöjd han var.

"Det är ingen idé att försöka gumman, det går inte!" sa han med hes röst och innan jag hunnit reagera var han framme vid mig och tryckte en trasa över min mun och näsa. Jag antog att det var något slags giftigt medel som skulle få mig att bli medvetslös så jag höll andan. Jägaren märkte att jag inte andades och fortsatte att kämpa emot hans hårda grepp och slog mig hårt i magen vilket gjorde att jag drog ett djupt andetag av smärta. Bara några sekunder senare blev allt suddigt för att sedan bli svart.

Jag vaknade upp några timmar senare, jag orkade inte öppna mina ögon så jag låg stilla och tänkte. Jag kunde inte omvandla mig, det måste vart sprutan som innehöll något som gjorde det svårt att kontakta min vargsida. Mina ögon orkade öppna sig lite och skannade omgivningen. Jag satt lutad mot en vägg i en liten, väldigt liten stålbur. Gallret satt tätt så jag såg inte ut så bra men jag kunde känna en väldigt unken doft och det var råkallt så jag antog att jag satt i någon slags källare. Mina ben värkte och började krampa och jag försökte sträcka ut dem men kom inte mer än några centimeter innan de slog emot gallret och jag stönade av smärtan som bolmade upp i min mage. Jägaren hade slagit mig onödigt hårt och det gjorde fortfarande ont. Det kändes som någon hällt småspik i halsen och munnen var torr så lite vatten skulle vara perfekt att få nu, men jag såg inget i närheten.

"Hallå?" viskade jag hest, min röst var kraxig och oigenkännlig och såklart svarade ingen. Jag suckade tyst och började gråta. Jag grät för Milo, smärtan, den kvävande känslan att inte kunna omvandla mig och framför allt grät jag för att jag grät, för att jag inte var stark nog att låta bli. Tröttheten slog emot mig snabbt så att jag somnade på det kalla golvet.

•••••

Tack till alla er som orkat läsa så här långt och hoppas ni orkar att läsa lika mycket till :)

PS. Avslöjar att jag påbörjat en ny berättelse, kanske kommer upp om denna blir lyckad ;) D.S