Mesami

Kapitel 12 - Steffani

Klockan var fyra och det var lördag. Vanligt vis en lördag så skulle jag sitta uppe på mitt rum och läsa en bok, prata med Emma eller kanske vara ute och gå en stund med Grey. Men nej, detta var ingen vanlig lördag för jag hade precis kommit in i en stuga mitt ute i skogen tillsammans med en gammal tant som har berättat att jag är en supervarg. Och jag som trodde att jag levde ett normalt och tråkigt liv, så fel man kan ha.

Innanför dörren drog jag av mig mina skor och gick dit jag hörde röster så det slutade att jag hamnade i vardagsrummet. Flocken satt runt bordet eller ja, några av dem. Om jag kom ihåg det rätt så var det 14 personer i flocken. Om man räknar bort Luna som var med mig så skulle det vara 13 personer i soffan och vänta. Men i soffan satt bara nio. Peter saknades, Jossie också antagligen är hon fortfarande sur för att hon förlorade innan. Sen var det två till. En av dem var Milo vilket jag märkte snabbt att han var borta och den andra var en av killarna, kommer inte ihåg om det var David eller Fred.

När jag blev synlig för personerna i rummet så lös Josh upp.

"Meeeen, här är ju det hetaste samtalsämnet!" log han. "Du var grym idag!" fortsatte han. De andra nickade mot mig och höll med Josh.

"Tack antar jag" svarade jag lite generat och log snett tillbaka mot dem. Det var konstig egentligen. Jag hade varit med flocken i mindre än en dag men det kändes redan som om jag var en av dem. Det kanske berodde på att de var så snälla och inbjudande eller för att vi alla hade en viktig sak gemensamt. Plötsligt kände jag två händer ta tag om min midja och jag skrek till och hoppade runt.

"Milo!" skrek-skrettade jag. "Din jävel" la jag till och puttade honom löst i bröstet. Han skrattade bara åt mig tillsammans med de andra. Jag var kanske inte sådär jättekittlig men jag klarade inte av när någon tryckte runt midjan på mig. Emma brukade göra så på mig men hon slutade efter att jag (inte med vilja förstås) fick panik och slog till henne och hon fick en blåtira. Efter att vi lugnat ner sig så sneglade han försiktigt mot min rygg.

"Vi borde plåstra om det där" sa han och pekade lite mot ryggen. Det tog några sekunder innan jag kom på att min svank var helt uppriven. Jag skrattade lite åt min dumhet.

"Ehhm, ja det borde vi nog". Milo en arm över mina axlar och förde mig ut mot köket. Det kändes läskigt på ett behagligt sätt att han höll om mig. Luna hade sagt att han gillade mig men jag vet inte om jag kan lita på den gamla tanten, hon var skum i största allmänhet så ja...

Väl inne i köket tog han bort armen från mina axlar och la sina händer runt min midja för att lyfta upp mig på köksön. Milo började rota runt i skåpet ovanför diskbänken och hittade en "första hjälpen" låda som han ställde upp vid mig. Han såg mig rätt i ögonen och knöt upp tröjan runt min midja. Rivsåret Ashton skapat sved till när han råkade dra fingret över det och jag höll andan.

"Är du okej?" frågade han mig. Han såg väldigt orolig ut, som om han trodde att jag skulle dö vilket var väldigt gulligt. Så för att lugna honom så log jag snett och svarade att det var helt okej och att han bara skulle skynda sig. Han kollade misstänksamt mot mig innan han tvättade rent såret och lindade ett tunt lager bandage runt magen och svanken.

Det bultade lätt i såret men Milos varma händer gav mig rysningar i kroppen vilket kompenserade smärtan. När han var färdig höll han kvar händerna runt mina höfter och vi kollade varandra i ögonen en lång stund. En slags osäkerhet låg runt oss i luften och efter viss tvekan drogs hans blick ner mot mina läppar. Under en tystnad studerade han dem och sen närmade han sig långsamt samtidigt som han flackade med blicken mellan mina läppar och ögon.

Tänkte han kyssa mig? Jag har inte haft pojkvän sedan fyran... Fast bara för att han kysser mig betyder det inte att han vill bli ihop. Fast ska han ens kyssa mig? Alltså inte mig emot, jag gillar honom mycket och enligt Luna gillar han mig men jag har känt honom i typ två dagar. Okej, två år om man räknar med när han var hund men det gör jag faktiskt inte. Långsamt kom han närmare och jag lutade mig lite framåt mot honom.