Mesami

Kapitel 29 - Steffani POV

Jag stod ute i gläntan, jupp, samma glänta som jag gjorde mitt första prov i, omgiven av en massa människor. Eric hade ju sagt att ett skulle bli en 'liten' sammankomst på Söndagen och då blev de det. På morgonen hade det faktiskt regnat lite vilket det inte gjort på ett tag och utsikterna för ett utomhusmöte lät inte så lockande då men efter ett tag sprack det upp och solen kikade fram bakom molnen.

I gläntan gick det omkring hela 83 personer. Det var iallafall det antal flockmedlemmar Eric berättade för mig att det fanns och eftersom alla skulle vara här så antog jag att det var 83 personer, 84 om man räknade med mig och 85 om man räknade med Emma som minglade runt lite. Här och var mellan grupperna av människor som pratade och skrattade stod bord med lite plockmat och drycker, självklart ingen alkohol eftersom vargar inte dricker det för hälsans skull. Dessutom var klockan bara tolv på dagen.

Vad jag såg så verkade de flesta personerna väldigt vänliga och omtänksamma mot varandra. Jag visste inte om det hade något att göra med att alla ville vara snälla mot alla för någon av de skulle råka vara den nya Alphan.

Peter gav ett uttalande i början av 'festen' och sa att en ny Alpha och Beta har valts ut vilket kom som en chock för de flesta. Men han berättade inga namn, bara att det skulle avslöjas på Måndagen vilket gjorde att ingen vågade vara otrevlig mot någon annan för det kunde vara den ledande Alphan. Men det var lite kul samtidigt för det var några få som kisade misstänksamt över grupperna av människor i jakt på att få reda på vem denna nya ledare var.

Milo hade vandrat iväg för att prata lite killsnack med några gamla kompisar så jag stod själv i egna tankar vid kanten av gläntan. Ryggen var lätt lutat mot ett träd och fötterna var någonstans under det halvlånga gräset men mina tankar och uppmärksamhet var någon helt annanstans. Jag hade ett stort ansvar på mina axlar och jag visste inte om jag skulle klara av att bära det eller om det skulle sluta med en katastrof.

Jag var nyss bortförd av en man, det enda beviset på att det faktiskt hänt var det stora ärret över ansiktet. Jag gillade samtidigt som jag ogillade ärret, det skrämde vissa människor som kollade konstigt på mig men om inte det funnits så skulle kidnappningen lika gärna vara något jag hade fantiserat ihop eller drömt. Ärret var ett bevis på vad jag gått igenom och jag var faktiskt lite glad över att det fanns för att påminna mig. Påminna mig om att jag var stark, jag hade fantastiska vänner och så länge hoppet fortfarande fanns så fanns också en möjlighet.

Den här Alpha grejen däremot gör mig galen. Milo hade försökt att lugna mig igår kväll när jag fick panik men det känns ändå jobbigt. Jag visste knappt vad det gick ut på, att vara en Alpha då alltså, men ändå skulle jag göra det. Som tur var så hade jag ju Milo som skulle hjälpa mig och stödja mig.

Jag drogs ur mina tankar när jag fick sällskap av Drew.

"Har du kul i din ensamhet...Alpha?" frågade Drew flinandes och jag gav honom en dödsblick. Eftersom han var nära vän med Milo och Emma så blev vi snabbt vänner efter att ha pratat lite och eftersom vi nu var vänner så visste han om att jag hatade när någon kallade mig Alpha. Alpha lät så formellt men det var också en del av mitt nya jobb.

"Ensamhet är kanske inte nummer ett på min lista över favoritsaker, möjligtvis nummer två, eller tre." sa jag och log snett mot honom.

"Vad står som nummer ett på din lista då?" frågade Drew nyfiket.

"Tror du kan gissa det va?" sa jag och skrattade. En av Drews bruna hårlockar föll ner för hans ögon och han ruskade irriterat på huvudet för att få bort den.

"Du behöver inte säga namnet, jag fattar" sa han och tryckte händerna för öronen på skämt.

"Vems namn?" frågade jag förvirrat.