Mesami

Kapitel 16 - Steffani POV

Väl tillbaka i vardagsrummet kom Milo fram till mig. Han la sina händer på mina kinder.

"Är du okej?" frågade han och hans orolighet fick mig att le åt honom. Snacka om att vara överbeskyddande, jag menar jag gick iväg i några minuter.

"Jadå." viskade jag och kysste honom. I bakgrunden hörde jag hur några aww:ade och några euww:ade vilket påminde mig om att vi faktiskt inte var ensamma. Jag drog mig undan lite och ställde mig bredvid honom istället med en lätt rodnad på kinderna. Bakom oss harklade någon sig och vår uppmärksamhet vändes mot Peter som stod där.

"Jaa, eftersom vi har en ny medlem i Mesami så tycker jag att vi alla går ut nu. Steffani måste få reda på hur revirgränserna går och ni andra kan lika gärna passa på att träna." förklarade Peter och flocken nickade entusiastiskt.

"Ehm, jag kan visa henne så kan ni andra träna istället!" sa Milo samtidigt som hans ögon glittrade och jag kände hur det sprakade i hela kroppen. Precis när Peter skulle ge ett svar så hoppade Luna in i samtalet.

"Jag tycker att det är en bra idé så länge vi inte hittar er någonstans i en buske hånglandes" skrockade hon innan hon gick ut ut huset. Det brände till ännu mer i kinder.

"Vi kan inte lova något!" ropade Milo efter henne och jag skickade en dödsblick mot honom.

"Milo!" väste jag till med han fick mig att le stort. Peter suckade högt åt Milo.

"Jaja! Nu sticker vi iallafall!" sa han irriterat men jag kunde se en antydan till ett litet leende i mungipan.

En stund senare stod vi, jag och Milo, utanför den gamla järnvägsstationen som låg mitt i staden. Han skulle visa mig reviret och han tyckte att vi skulle börja här.

"Som du vet så går ju järnvägen genom hela staden, så det är en lätt gräns att följa, korsa inte järnvägen helt enkelt om det inte är absolut nödvändigt." började han och pekade utåt mot andra sidan. "På andra sidan har Somevedos sitt revir." lade han till. Sen gick han till vänster längs med järnvägen och följde den in i skogen, jag följde efter.

"Våran gräns vaktar vi ofta, ibland är bara någon eller några ute och ibland kan hela flocken kolla reviret samtidigt. Det händer ibland att det kommer en vandringsflock som bara korsar reviret och försvinna och ibland kommer det en flock som vill ha större revir och därför vill ta av oss." sa han och med det var vi framme vid en skogsstig. Den gick från järnvägen rätt in till vänster i skogen och även om aldrig jag sett innan den så såg den välanvänd ut.

"Denna stigen är egentligen det ända stället man bör träffa på en Somevedo, förutom inne i stan då. Detta är ingens revir utan en gräns som är helt fri. Vem som helt kan gå här så länge den håller sig på stigen. Samma sak är det om vi skulle gått höger vid järnvägen fast där så finns det ingen annan flock utan bara fritt område." berättade han medan vi gick vid stigen.

"Varför går vi isåfall inte på stigen?" frågade jag. Jag menar om det nu var fritt område så skulle jag hellre gå där. Mina enkla joggingskor sjönk ner i mossan och jag snubblade på var och varannan pinne. Milo skrattade lite åt min fråga, vad som var så kul fattade jag inte.

"Vi går inte på stigen för då slipper vi riskera att träffa någon vi inte vill träffa" sa han med ett leende som tydde på att han var väldigt nöjd med sitt svar. Jag suckade lite åt honom och fortsatte trampa i den mjuka mossan.

"Om du följer den här stigen lite längre så kommer du komma fram vid en stor ek, där är nästa gräns och du kan följa en gammal stenmur och sedan träffar du på en å som går hela vägen upp till järnvägen igen! Så om du inte redan har märkt det så går vårt revir genom den norra delen i staden." avslutade Milo vår lilla rundtur med. Tack gode gud för jag orkade inte vandra genom denna mördande mossa mer så jag lade mig rätt ner och lät min kropp sjunka ner i den alldeles förträffligt mjuka säng jag skapat. Solen sken ner på mitt ansikte och den värmde min hud. Jag stängde ögonen och njöt av stunden, det var fantastiskt väder, mossan under mig var lite fuktig och svalkade ner min rygg och jag visste att personen som jag delade ett band med var alldeles i närheten. Plötsligt skymdes solen och jag kände hur mossan kring mitt huvud pressades ner ännu lite längre i marken. Jag öppnade ett öga för att se på tjuven som stal mitt solsken och mötes av en lång kyss och glittrande grå ögon.