Mesami

Kapitel 22 - Milo POV

Jag rusade upp för trappan till stugan och öppnade dörren. Skorna var av på en sekund och jag stegade rätt in i vardagsrummet med andan i halsen. Precis så som jag lämnade flocken satt de nu kvar, enda skillnaden var att Emma nu satt med dem och alla var knäpptysta med blickarna riktade mot mig.

"De har tagit henne, hon har borta." började jag stressigt säga samtidigt som jag gick fram och tillbaka på stället. Folket framför mig satt tysta i chock över att jag faktiskt pratat och jag hann gå omkring och jämra mig ett bra tag innan någon svarade.

"Vänta lite nu Milo, vem har tagit vad?" frågade Gabe förvirrat.

"Steffani, hon har blivit tagen av en jägare." sa jag och jag kände hur den nu väl igenkända känslan av att jag skulle börja gråta kom samtidigt som sanningen sjönk in. Den första som reagerade var Emma.

"Va sa du!?" sa hon med rösten drypande av ilska och förvirring.

"Jag kände det på doften, hon har varit borta i flera dagar och jag har vart för korkad för att märka det. Allt är mitt fel..." muttrade jag och satte mig i soffan med händerna för ansiktet. Tårarna borde varit slut vid det här laget men ändå kände jag den varma vätskan blöta ner mina kinder.

"Milo, inget är ditt fel du kan inte hjälpa att en jägare kom." sa Josh tyst där han satt bredvid mig.

"Jag kunde vart där!" röt jag.

"Varför var du inte det då?" frågade Josh.

"Vi bråkade, hon hatar antagligen mig för jag skrek på henne och då sa hon att hon inte ville se mig." mumlade jag och torkade bort den salta vätskan.

"Såklart att hon inte hatar dig! Är du dum eller?" sa Emma irriterat. "Det är inte likt henne att säga något sådant..." lade hon sedan till fast det var mer som en viskning när hon såg flockens ledsna miner.

"Jag antar att hon berättat för dig om mates?" frågade Sandra Emma som nickade. "Det är starkare än alla annan kärlek, ett litet bråk kan vara lika jobbigt som misshandel." förklarade hon för Emma och lyckades med det få mig att må ännu sämre än vad jag redan gjort. Nu har jag i princip misshandlat tjejen jag älskar. Toppen!

"Hur som helst så kommer vi inte hitta henne om vi sitter här. Vi måste ut och leta i stan." sa Peter högt och tydligt som om han redan bestämt sig. Jag suckade lite åt hans tröghet. "Hon blev tagen för flera dagar sen. Jägaren kan lika väl ha åkt och tagit med henne till ett annat land." sa jag irriterat och gnuggade min händer mot varandra.

"Jag tror inte att de har lämnat landet, inte ens denna staden. Det är inte lätt att smuggla ut en människa utan att skapa misstänktsamhet. Jag tror att han gömmer sig någonstans just nu och ser till att göra Steffani svag för att hon sedan utan att kunna säga emot kommer följa med honom. Först då så kommer han möjligtvis lämna. Men än så länge så befinner hon sig någonstans i närheten." sa Peter bestämt men så tvekade han lite.

"Men de här måste vara en skicklig jägare. Steffani är ändå en Enargie och det måste vara svårt att fånga en sådan." lade han bekymrat till. Efter ytterligare en mördande tystnad reste jag mig upp och gick mot dörren.

"Vi måste börja leta, och det nu. Men vi klarar det inte ensamma..." sa jag och lämnade huset med flocken i hälarna.

"Alpha!" ropade jag rätt ut. Jag stod ensam på Somevedos revir medan resten av flocken stannade på vårt för att inte Somevedos skulle känna sig hotade. Efter några minuters väntan dök Alphan Eric och Betan Drew upp mellan träden. Jag sänkte huvudet i en lätt bugning för att komma på bra hand med deras flock.

"Vad vill du Milo?" frågade Eric barskt och betraktade mig. Jag höll blicken sänkt när jag talade.

"Jag kommer för att be om hjälp." sa jag tydligt för att slippa upprepa mig.

"Varför skulle vi vilja hjälpa er?" frågade Alphan hånfullt och jag tog några djupa andetag för att inte bli irriterad.

"En jägare har tagit Enargien, vi ber om hjälp att söka efter henne." förklarade jag och förbannade Somevedos för att vara så dryga just nu.

"Har de tagit Enargien!?" utropade Betan Drew och man kunde höra rädslan i rösten men Alphan tystade honom.

"Det är tråkigt att höra, men vi har inget med varandra att göra." sa Eric och jag blev lika paff som Drew. Ärligt, en av deras egna sort är kidnappade och de tänker inte hjälpa till?

"Nu ska du ta och lyssna jävligt noga grabben!" hörde jag från sidan, det var Emma som stod och gormade. Självklart hade inte hon några problem med att gå över något revir. "Varför har ni en människa med er!?" frågade Eric mig irriterat. "Hon borde visa lite respekt." lade han till därefter och stirrade irriterat på henne.

"Jag är lika inblandad som resten är Herr. Alpha!" sa hon med hån i rösten. "Och jag behöver inte visa respekt för någon! Vad jag har förstått så jävlas ni två flockar med varandra utan någon anledning längre. Så glöm eran töntiga fight och kom tillbaka till det verkliga livet! Min bästis har blivit tagen av en jägare. Även om du inte bryr er om just henne så borde du tänka efter lite med din patetiska lilla hjärna. Vad tror ni händer när Steff blir utsläpad i ljuset, uppvisad för människor? Då är det ni vargar som ligger risigt till och ni kommer alla blir jagade och fångade som någon slags cirkus! Är det vad ni vill? Huh?" röt hon ilsket åt Alphan och jag blev lite förvånad av styrkan i hennes röst. Eric blev stum, han verkade äntligen hänga med och fatta vad som hände.

"Och du borde ta råd av din Beta oftare för han verkar ha lite mer innanför pannbenet än vad du har iallafall." lade hon till innan hon gick iväg och satte sig på en sten i protest. Utan henne skulle vi antagligen aldrig kommit fram till någonting så jag satte en notis i minnet att jag skulle tacka henne senare för allt hon gjort.

"Mesami! Kom hit!" ropade Beta Drew efter en stunds tänk tid. Min flock gick över revirgränsen och slöt upp bakom mig.

"Vi hjälper er på ett villkor okej? Och det är att vi lägger bråket bakom oss och slår ihop flockarna." berättade Drew och fick Eric att stelna till.

"Vad gör du? Jag är Alpha här!" röt han mot Drew.

"Jag skiter i rangen nu. Fattar du ingenting? Hela vargsläktet kan bli utrotat om vi inte räddar tjejen och dessutom så bli ingen gladare av den här förbannade bråket. Du har själv sagt flera gånger till mig att du skulle vilja att det blev som förr, nu har du chansen så ta den, du är Alpha och bestämmer, se bara till att ta rätt beslut." svarade Drew med ett isande lugn. Alphan stod och tänkte, tvekade, en stund innan han nickade.

"Kör till då, vi hjälper till. Men vi pratar mer om flocken senare." sa han med en så känslolös röst som han kunde uppmana men när han vände sig om såg jag ett litet flin sprida sig på hans läppar

Tack till alla som läser, röstar, kommenterar, följer mig eller lägger till min berättelse i sina läslistor! Blir jätteglad av sånt och går ofta omkring och fånflinar när jag fått en ny kommentar *pinsamt leende*. <3