Eftersom Jossi blivit fråntagen vinsten på mållinjen så blev hon extremt tjurig och gick till stugan igen. Det sista testet var styrka, Steffani skulle vara tvungen att slåss mot den starkaste tjejen, Sandra. Så bägge två omvandlade sig och ställde sig bereda att slåss, som dem flesta förväntade sig vi det här laget så vann Steff efter någon minut. Det var egentligen konstigt. Steffani var redan jättesnabb, jättstark, hade bra reflexer och var väldigt uthållig. Det var något speciellt med Steff och det fanns bara en person som visste om vad det var och det var Luna. Bägge tjejerna omvandlade sig och Steff hjälpte Sandra upp från marken.
"Du är sjukt stark!" pep Sandra och kramade om henne.
"Tack!" skrattade Steff in i Sandras hår innan de backade ifrån varandra. Plötsligt tog Ashton ett steg fram;
"Kan jag testa?" frågade han med blicken riktad mot Peter. Peter tryckte ihop ögonbrynen innan han långsamt nickade. "Det är Steffanis beslut att ta" mumlade han och Ashton vände sig mot Steff för att få svar. Hon kollade tveksamt mot mig och jag skakade lite på huvudet. Ashton var inte den starkaste av oss men han hade väldigt bra teknik vilket gjorde honom till en bra slagkämpe. Steff tittade på mig en stund innan hon svarade;
"Det är väll värt ett försök" sa hon riktat mot Ash som direkt lös upp. Ash skiftade sig precis som Steff och förberedde sig. Peter höll upp en hand i luften och när han lät den falla kastade sig Ash över Steff. Det blev en längre kamp, och Ash ledde för det mesta. Plötsligt gnydde Steff till högt innan hon ilsket drog ner Ash på marken där han stannade och viftade lätt på svansen i tecken på att han gav upp. De omvandlade sig och jag såg att Ash hade fått ett litet jack ovanför ögonbrynet som det blödde från. Hon slog ner honom, helt sjukt... Ärligt talat trodde jag att det skulle vara en kort strid där Ash skulle vunnit men nej, Steff slutar nog aldrig förvåna oss. Ash drog handen över jacket och jämrade sig när han såg blodet;
"Ey! Du kunde inte tagit det lite lugnt eller!" utbrast han stött.
"Detsamma, du rev mig" svarade Steffani irriterat och vände ryggen mot oss. Mycket riktigt så var fanns det ett lodrätt rivmärken från svanken vidare upp på ryggen som det rann blod från.
"Men herregud Ash!" skrek jag och sprang fram till Steff. Jag drog fingrarna över rivmärkena och de färgades röda. Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Han hade skadat henne! Ilsket gick jag fram till honom och jag kände för andra gången på mindre än tolv timmar hur det svartnade för mina ögon.
"Vad fan är ditt problem!?" röt jag i hans ansikte och knuffade honom hårt bakåt. Han tappade balansen ett tag men kom snabbt på fötter igen.
"Ta det lugnt det var inte direkt meningen" skrek han tillbaka.
"Milo! Lugna dig!" röt Peter och av ren respekt för Alphan backade jag undan från Ash. Om inte Peter skulle vart där skulle antagligen Ashton bli skadad. Jag kände hur det klarnade upp igen och när jag lugnande mig lite gick jag tillbaka till Steff.
"Ge mig min tröja" bad hon mig och jag gick bort till stället där hon tidigare lagt sin tröja och lyfte upp den. Hon tog tröjan från mig och knöt den runt sin midja så att den täckte det blodiga märket.
"Det får duga så länge" sa hon och ryckte på axlarna som om det inte vore något.
"Ja, då avslutar vi väl för idag och går tillbaka." föreslog Peter och de andra i flocken mumlade till svars och började gå tillbaka när Luna pratade på fösta gången sen vi började testet.
"Steffani du kan väll stanna med mig en stund?" frågade hon men det lät mer som en order än en fråga.
"Ja, visst" svarade Steff förvirrat. Sen vände sig vi andra om och gick. Bakom mig hörde jag Ash prata med Steff;
"Ja asså förlåt för att jag rev dig" sa han osäkert och jag kunde se framför mig hur han kliade sig i nacken.
"Det gör inget, det har domnat så jag känner inget längre" svarade hon sarkastiskt men ändå så att man förstod att hon förlät honom.
När vi gick tog Gabe tag i min arm och drog mig lite åt sidan.
"Vad hände med dig? Dina ögon blev bokstavligt talat svarta!" utbrast han. Jag skakade på huvudet och kollade ner i marken
"Jag vet inte" svarade jag. Min röst var normal men inom mig var jag fullkomligt förvirrad.
Steffani POV
Någonting hände med Milo. Egentligen skulle jag vilja gå och prata med honom men Luna hade bett mig att stanna medan de andra gick tillbaka. Jag hade såklart sagt ja, jag menar hon är den äldste. Så hon drog med mig bortåt till den gamla stammen jag hoppat över och satte sig på en av stenarna. Jag följde hennes exempel och sedan satt vi där i en oväntat skön tystnat.
"Du är inte som oss andra" sa hon och granskade mig. Bakom oss hörde jag träden svaja lätt i vinden och en bäck porla.
"Du är annorlunda" la hon till. Jag kisade mot henne. "Hur är jag annorlunda?" Frågade jag. Hon skrattade till lite.
"På alla sätt och vis" sa hon mystiskt. Jag började bli lite irriterad på att hon bara talade i gåtor.
"Men-" började jag men hon avbröt mig genom att räcka upp ett finger i luften.
"Jag berättar, du lyssnar!" Sa hon och jag nickade mot henne.
"Som sagt är inte du som dem flesta vargar. De är som jag en av de äldste, Alpha, Beta eller vanliga. Men du är en av de få som är Enargie, du kanske vet att det finns något som vi kallar för 'det gamla språket'? Energie betyder 'månbarn'. Endast några få blir Enargie och du är en av de. En Enargie är som en mäktig Alpha. Precis som du är man utsedd som Alpha redan vid första eller andra förvandlingen. Efter det så är man redan färdig inprincip. Man är stark, snabb, smidig och har bra sinnen utan att behöva öva upp det. Självklart kan man bli ännu bättre genom att träna men det finns redan en grund lagd, en grund som kan vara bättre en vad en del andra kan bli på en hel livstid.
Att vara en Enargie kräver som du kanske förstår stort ansvar speciellt eftersom du kan föra det vidare. Enargie finns i blodet och om du frivilligt ger blod till någon så kan den personen bli starkare som varg. Dessutom kan du ge andra ditt personliga märke." avslutade hon. Jag kollade förvirrat på henne.
"Så jag är en slags supervarg som kan göra andra starkare och sätta mitt märke på dem?" frågade jag. Hon skrattade till lite och ryckte på axlarna.
"Ja det kan man väl säga" skrockade hon. Efter lite tystnad där jag fick sitta i egna tankar ställde jag en fråga som jag tänkt lite på.
"Vad händer nu?" Luna kollade på mig och log så att små skrattrynkor visade sig i ögonvrån.
"Det kan bara du bestämma, du har en Alphas ögon så du kommer antagligen bli Alpha över denna eller någon annan flock någon dag. Fram till dess tror jag att Peter kommer låta dig stanna här om du vill men det betyder inte att du behöver stanna från skolan. Jag menar, se på Milo. Han har vart hemma hos dig varje stund du har varit i närheten." sa hon men la sedan till;
"Och på tal om Milo, han gillar dig, väldigt mycket" log hon busigt och blinkade mot mig. "Vet du vad en mate är?" frågade hon mig. Eftersom jag suttit stum en stund fortsatte jag med det och skakade på huvudet. Luna la huvudet på sne som om hon funderade på någonting innan hon svarade.
"En del vargar är som gjorda för varandra, ödet har redan gjort två stycken till ett par. Det finns alltså ett band som håller de samman. Tänk på det lite Steffani" sa hon och log.
•••••
Vet inte om jag redan sagt det men ni kanske förstår att Enargie, Mesami eller Somevedo inte finns på riktigt. Orden är påhittade. Ville bara säga det och tack för de kommentarer och röster jag har fått!
DU LÄSER
Mesami
Werewolf#1 Werewolf ~Jag måste erkänna jag tyckte att han var snygg, riktigt snygg. Men jag var ändå rädd, vad gjorde han här? Det kanske var en inbrottstjuv som hade tryckt ner alla mina smycken och mammas silverbestick i ryggsäcken som han hade brevid sig...
