Mesami

Kapitel 30 - Steffani POV

Jag blickade ut över fältet och såg att Luna satt vid några yngre barn och antagligen berättade hon historier för dem så som hon gjorde för Milo och de andra när de var yngre. Jag vandrade bort till henne och satte mig bredvid barnen som blygt kollade upp på mig. Det var bara en liten flicka som kom fram. Flickan sneglade försiktigt på mitt ärr.

"Kan jag sitta här?" frågade hon och pekade på en gräsfläck bredvid mig.

"Jadå, absolut." sa jag med ett leende som besvarades av flickan innan hon satte sig ner. "Jag heter Tess." sa hon och kollade upp på mig.

"Steffani" svarade jag, "Men du kan kalla mig Steff eller Steffie" lade jag till vilket fick henne att le ännu större. Hon var söt med kort ljusbrunt hår och ett ganska runt ansikte, hon kan inte ha vart så gammal, helt klart under tio. Jag hörde hur Luna avslutade sin berättelse och en lite applåd uppstod av de uppspelta barnen.

"En till! Snälla!" bedjade de i kör vilket fick henne att skrocka lågt.

"Okej då, men det blir den sista" sa hon varnande och hötte med ett finger åt barnen på skoj så att förtjusta fniss spred sig. Hon blickade över barnen och fastnade med blicken på mig och hennes ögon glimtade till lite.

"Har ni hört talats om Enargie?" frågade hon i en viskande ton för att höja spänningen. Några mumlade till svars men en pojke fnyste.

"Det är bara sagor, det säger alla" sa han bestämt och lade armarna i kors.

"Ohh, du lille pojke ska lyssna noga nu." muttrade Luna, hannes ögon lyste av spänning.

"Energie finns, oja. Jag har sett med mina egna ögon!" sa hon och små flämtningar kom från gruppen av barn vilket fick mig att le stort.

"Berätta!" kved flickan bredvid mig, Tess. Barnen lutade sig framåt för att höra bra, till och med den uppstuddsiga pojken lutade sig fram och använde alla sina sinnen för att kunna koncentrerar sig.

"Enargie betyder på det gamla språket 'Månbarn'. En Enargie är en uråldrig varelse som inte är så olik oss till utseendet. De är vackra, ståtliga varelser som liksom oss är hälften människa hälften varg. De är snabbare, starkare och smidigare än de flesta fullvuxna är, redan vid första förvandlingen! Energies till skillnad från oss kan märka sina flockmedlemmar för att visa styrkan i sin flock och de kan ge lite av sin styrka till någon annan genom att dela några droppar blod." sa hon och blickade ut över barngruppen.

"Det sägs att dessa vargar som är Enargie har blivit utpekad av mångudinnan, att mångudinnan har ett speciellt uppdrag eller prövning för dem. Eller också att gudinnan har sett något speciellt i just denna varg som gör den värdig en sådan ära. En Enargie har blivit utvald." berättade Luna och viskade ut den sista meningen.

"Så det finn faktiskt Enargies?" frågade någon som satt lite längre bak i publiken.

"Absolut finns det det, däremot finns det inte många i världen kvar, det finns inte så många som är tillräckligt godhjärtade. Men några finns det. Vill ni veta en hemlighet?" frågade hon och barnen nickade våldsamt med huvudet. Luna tog en konstpaus för att höja spänningen.

"Lova att inte berätta för de vuxna." viskade hon och barnen nickade igen, jag också.

"Ni vet väl alla att vi ska få en ny Alpha? Denna Alphan råkar vara... Utvald." sa hon lågt och teatraliskt och barnen tappade hakan. Jag stängde snabbt min egna uppspärrade mun när jag kom på att hon pratade om mig.

"Är vår nya Alpha en Enargie?" frågade Tess med uppspärrade ögon.

"Det är precis vad Alphan är." skrockade Luna och reste sig upp. Barnen började babbla i mun på varandra och wow:ade och tyckte att det var hur coolt som helst. Jag blev glad av att se de så glada över deras nya Alpha, alltså mig. Luna gav mig ett litet leende och en nick innan hon gick iväg. Tess ryckte lite i mitt linne får att på min uppmärksamhet.