Mesami

Kapitel 2 - Steffani POV

Spegeln framför mig visade en ganska lång tjej som inte var smal men inte heller mullig. Hon hade ganska långt vitt hår, gråa ögon och på kroppen bar hon ett par jeansshorts, ett linne och en hoodie. Det var långt in i april (den 28 för att vara exakt) och extremt varmt väder redan så mer kläder än så var långt från nödvändigt. Under tiden jag studerar mig i spegeln kommer en svart hund in i rummet och sätter sig snett bakom mig. Min hund, eller snarare min bästa vän Grey. Han är stor, väldigt stor menar jag då. Jag själv är ungefär 170 centimeter men ändå är han över min midja när han står på alla fyra och lika lång som mig om vi ligger brevid varandra. Egentligen ser Grey mer ut som en varg än en hund men hundhärberget jag hämtade honom hos konstaterade att han var en hund så man får väll tro på dem antar jag.

Flashback

Jag följde med mamma och pappa in genom dem stora dörrarna till hundhärbärget. Äntligen efter 14 års livstid ska jag, Steffani Berg, få mig en egen hund. En kort kvinna med lockigt blont hår välkomnade oss och ledde direkt bort oss mot ett av hundstallen där alla djuren var. Hon visade upp och babblade på om en massa små hundar. Jag var måttligt intresserad av dem men mamma och pappa såg väldigt nöjda ut när kvinnan tog fram en liten Jack Russel och visade upp. Jag fortsatte att gå igenom stallarna medans mamma stod och gullade med den lilla hunden. Det fanns många inhägnader och i varje satt 2-4 hundar. Alla var väldigt söta men ingen intresserade mig riktigt, fören jag kom nästan längst bort. Här fanns det fyra inhägnader som var tomma med i en femte låg det ett djur för sig självt. Den stora hunden såg läskig och tuff ut med sin raggiga, svarta päls men när jag fick ögonkontakt med den såg jag in i två matta ljusgråa ögon, de såg ledsna ut, trötta. Men det kändes ändå som om jag kunde sin in i något annat som inte bara var ett tufft yttre.

Jag hörde hur mina föräldrar och kvinnan kom upp bakom mig.

"Varför sitter denna hunden ensam?" frågade jag henne medans jag nickade mot hunden.

"Han kom in för bara några dagar sedan, han sitter ensam för att han ska få vänja sig lite innan han flyttas" svarade hon med en mild röst och kollade lite i sina papper.

"Är du säker på att det är en hund? Jag tycker mer det ser ut som en varg" sa mamma. Hon hade rätt, det såg ut som en varg men kvinnan skrattade bara mjukt.

"Självklart är det en hund. Vi hittade honom ensam omkring strövande i utkanten av skogen och tog in honom för att ge han ett bra hem."

"Jaha okej" sa mamma generat och man kan se att hon skämdes lite över sin fråga. "Men ska vi gå och se om vi hittar..." började mamma men jag avbröt henne.

"Jag vill ha honom" sa jag snabbt. "Han blir perfekt".

Mamma började jämra sig "Det kommer inte på tal! Vi kan inte ha en sådan-" sa hon upprört men blev en en gång avbruten fast denna gången av pappa.

"Låt henne få hunden Meredith. Du lovade henne faktiskt den hunden hon ville ha och då kan du inte komma och ändra dig sen."

"Jag vet vad jag lovade men det här är ingen hund!" kontrade mamma. Jag himlade med ögonen åt henne.

"Snääälla mamma." bedjade jag och drog ut på ä:t. Hon suckade tyst.

"Okej då, kan man adoptera denna 'hunden'" frågade hon kvinnan och artikulerade onödigt mycket när hon uttalade hunden. Kvinnan sken upp i ett leénde.

"Jag ska fråga en kollega" sa hon och gick bort till en man som stod längre bort i stallet. De började diskutera med varandra men även fast de stod långt borta med dämpade röster så hörda jag vartenda ord de uttalade.