Mesami

Kapitel 27 - Steffani POV

"Jesus Christ..." stönade jag lågt samtidigt som jag försiktigt vred lite på mig. Den största smärtan hade avtagit och på första gången på lång tid kände jag mig utvilad. Långsamt öppnade jag ögonen och kisade mot det skarpa ljuset från fönstret. Jag var inte längre i en bur, jag var inte längre i en bil och jag var inte längre i närheten av någon jägare. Jag låg ensam på min och Milos säng i flockstugan. En känsla av lättnad fyllde min kropp. Jag levde, jag var i säkerhet och förhoppningsvis var det bara en dörr, en vägg eller endast ett rum som skiljde mig och alla andra åt.

"Du måste låta mig se henne nu!" hörde jag en väl igenkänd röst säga utifrån rummet. "Milo hon måste få vila..." svarade någon annan lugnt i jämförelse med Milos aningen irriterade och förtvivlade röst. Jag fnissade tyst för mig själv av tanken på att jag snart skulle få träffa min mate. Milo och den andra personen fortsatte diskutera och jag sneglade på klockan, ojdå. Halv ett. Och om jag inte mins fel så är det söndag idag, eller var det lördag?

Utan att skada mig själv allt för mycket ställde jag mig på golvet. Det svartnade för ögonen på mig och jag svajade till lite men det försvann efter några sekunder. Jag kollade ner på mig själv, jag hade inte längre mina shorts och linne på mig utan stod, helt ren i en av Milos stora t-shirtar. En pinsam rodnad steg på mina kinder och jag kastade mig mot garderoben där det hängde lite andra kläder.

Min egen spegelbild gjorde mig själv förvånad. Över högra kinden hade jag ett snett ärr som inte funnits där innan och mitt hår var nästan femton centimeter kortare än vad det brukade vara. Jag krängde på mig ett linne över en ny sportbh och ett par träningsshorts.

Killarna stod fortfarande utanför min dörr och diskuterade så jag gick fram och öppnade dörren lite för att sticka ut huvudet.

"Vilken dag är det?" frågade jag dem, Milo gav mig en snabb blick.

"Lördag. 7 Maj." svarade han kort innan han började diskutera med den, för mig, okända mannen.

"Tack." svarade jag, vände mig om och stängde dörren bakom mig. Totalt fyra sekunder tog det innan det blev knäpptyst och ett leende spreds på mitt ansikte. Ytterligare tre sekunder senare hade dörren slängts upp och jag landande på rygg i sängen med Milo ovanför mig. Först sa han inget, han bara låg och stirrade in i mina ögon med världens största leende på läpparna och ögon som tindrade.

"Jag älskar dig!" viskade han. "Jag älskar dig! Jag har saknat dig så. Det känns om om det är mitt fel. Jag önskar jag kunde gjort något mer. Förlåt att jag skrek åt dig. Det-" började han bedjande viska till mig men jag avbröt det med en kyss. Jag hade saknat att känna hans närhet. Han fick det att spraka i kroppen och tankarna att flyga vilt. Milo slappnade av ovanför mig och kysste tillbaka. När vi tillslut drog ifrån varandra andades vi båda tungt men kunde inte vara lyckligare. Han lutade sig framåt så att våra pannor möttes.

"Det är okej, det var inte ditt fel, allt är bra nu." sa jag. Milo log tacksamt mot mig och drog bort en hårslinga från mitt ansikte.

"Är du trött? Har du ont? Du borde vila." mumlade han efter en stund och klev av mig.

"Nej, det känns bra faktiskt." svarade jag glatt och ställde mig upp bredvid honom.

"Jag har varit stilla i typ fem dagar, jag måste få röra mig lite." lade jag till och sträckte lite på mig. Precis när jag började gå mot dörren ut blockerade Milo min väg.

"Bara för att det känns bra betyder det inte att det är bra." berättade han för mig och betonade ordet 'är'. "Du måste vila." Han tog ett steg närmare för att mota tillbaka mig till sängen.