Fyra syskon, ett mål - Att ta hand om varandra trots allt som hänt när Noah och Lexi var yngre. Det är inte alltid lätt.
Följ med på resan som startar med Noah och Lexis barndom och fortsätter i Lexis tonårsliv hemma med Christian och Jake i Beverly...
Lexi funderar länge innan hon kan sätta ord på det. "Hmm det var svårt, tycker jag" säger hon lite svagt nervös. "Okej, minns du ditt hem hos din mamma?" frågar Malin "Lite. Jag minns hur det såg ut och så, inte allt men att man kom in genom en dörr , det var en lägenhet i Stockholm... in genom en dörr och först var det en fyrkantig hall, ganska stor. Det var mycket grejer överallt. Rakt fram från hallen var vardagsrummet, till höger från hallen var ett litet kök och till vänster var Noahs och mitt sovrum, intill vårt sovrum var ett litet badrum. Jo just ja, det fanns som en halv trappa upp ungefär vid ingångsdörren, den lilla trappan ledde till mammas rum. Jag minns inte allt men det var mycket saker i hallen, en telefon var på en trave med sånna här guinessrekordbok-böcker. De böckerna hade olika färger , gula och vissa blåa. Det var på hög ,som ett bord. Sen var det ett piano i vardagsrummet och en stereo. Kylen var ofta tom minns jag, det var mycket flaskor och sånt framme. Soffan i vardagsrummet var en sån här hörnsöffa som ett U. Eller L stod soffan. Och en tjock TV, liten sak. Mmm det minns jag" säger Lexi och pratar ur sina minnesbilder i sitt huvud. "Du minns mycket av hur det såg ut. Minns du hur din mamma såg ut?" frågar Malin "Ja, men jag vill inte minnas." svarar Lexi snabbt. "Varför?" frågar Malin "Hon.. hon var ond jag vill inte prata om henne" svarar Lexi. Malin nickar och tänker att det kan ju komma fram vid något senare tillfälle, om Lexi vill och orkar. "Minns du hur du mådde vid den tiden du bodde i lägenheten som du beskrev för mig?" frågar Malin "Då mådde jag nog bra, jag visste ju inte allt. Jag var väldigt glad tror jag. Jag var också orolig att vara själv minns jag. Ville alltid vara med Noah" svarar Lexi "Varför var du orolig?" frågar Malin "Jag var väl otrygg och rädd, det var en ängslan i mig. Att Noah inte fick vara långt bort, han var alltid med mig. Han var verkligen världens bästa. Att han orkade" säger Lexi och ler lite också. "Varför säger du att han orkade?" frågar Malin "Jag var säkert jobbig, jag var 6-7 år då och ville alltid vara med honom och han var med mig jämt. Han sa till mig, på slutet där ,att han aldrig skulle lämna mig och den frasen säger han fortfarande idag " säger hon lågt. "Varför var han alltid med dig tror du?" frågar Malin Lexi tittar ut genom fönstret och känner att hon blir så känslofylld. Det ser Malin. "Man får gråta här, det är helt naturligt" säger hon. Lexi tar ett djupt andetag. "Han skyddade mig mot mamma och mot mammas kille Erik och alla andra av mammas vänner. Jag förstod inte då att han gjorde så mycket för mig som jag förstår idag. Han såg till att jag hade det så bra jag kunde. Han var som en pappa typ. Sånt som inte barn ska behöva fick han göra. Han ordnade allt för mig. Mat, sova, duscha, borsta hår och tänder. Berättade sagor, tog med mig på olika saker. Jag minns att han alltid såg till mig, han var lika orolig då som idag.. fast han börjar släppa mycket av all orolighet faktiskt " säger Lexi. "Han hade mycket ansvar, han upplevs ansvarstagande. " Lexi börjar gråta nu när hon inser det. "Mm han betyder mycket för mig" svarar hon .
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Okej, vem är Lexi idag då, kan du berätta vart du befinner dig och lite vem du är " säger Malin. "Jag är snart 15 och har väl.. ja, rätt mycket ,som många i min familj säger. Det stämmer men jag vill inte vara sjuk" säger hon utan att ha berättat något för Malin om sin sjukdom. "Du vill inte vara sjuk, säger du, hur menar du?" frågar Malin och fyller på vatten i båda glasen ur tillbringaren på bordet. "Jag .. jag går ner i vikt eller ja, inte mycket men jag har inte ökat i vikt direkt. Jag .. jag kräks ibland och så,jag har svimmat några gånger, blivit yr ofta, jag har väl tydligen symtom på bulimi ..men jag träffar läkare och så. Ingen mer än mina bröder vet det här och jag vill inte att någon mer ska veta. " säger Lexi och fortsätter "Jag har alltid haft svårt att äta och har väl inte direkt rätt bild av mig själv .. ibland tycker jag inte om mig själv därför det blir så" mumlar hon "Vad har du för bild?" frågar Malin . "Ja, jag vet inte vad jag ska svara" svarar hon "Försök" säger Malin och ler tryggt till henne. "Jag..jag tycker inte om att se på mig själv ibland, jag vet att alla säger att jag är smal, för smal. Jag vet det. Men ibland ser jag inte det och tycker att jag är ful, ibland stor.. så då får jag liksom för mig att kräkas upp. Jag kräks väl också ibland utan att tänka så, det bara blir" säger Lexi "Det bara blir? Lite som en vana då eller hur menar du?" frågar Malin "Mmm precis .. sen har jag alltid haft svag aptit ändå så de kanske gjort det värre, jag vet inte " säger Lexi och suckar djupt . "Annars mår jag bra. Vill ha mer frihet än vad jag har " tillägger hon. "Hur menar du ?" frågar Malin. "Mm dejta och så, vilket verkar vara omöjligt i min familj!" säger Lexi "Varför anser du att det är omöjligt?" frågar Malin intresserat. "De säger att jag ska bli bra först innan jag ger mig in och dejtar, men jag vet att de aldrig blir, att jag ska träffa någon kille, de är säkert super glada att jag är sjuk och inte kan dejta!" säger Lexi irriterat. "Blir du ofta arg?" frågar Malin "Mm kanske.. ja jo när jag tycker det är orättvist som det ofta är! I min familj " mumlar hon. "När är det orättvist?" frågar Malin förstående. "Ja när jag ofta inte får göra saker , till exempel att dejta. Eller bara vara på stan med vänner, eller ja.. dessa regler Chris har ,stör mig ibland" säger hon "Vad har han för regler " frågar Malin Lexi himlar med ögonen av tanken på dem. "Ja det sa jag kanske sist med men.. ja, att jag alltid måste säga vart jag ska, vem jag ska till, att jag ska typ lägga mig vissa tider, att jag inte får ta bussen bara sådär. " säger hon tyst och nedstämt. "Varför tror du att han vill ha det så?" frågar Malin "Han skulle starta fängelse istället" mumlar hon. Malin ler men försöker att se förstående ut, hennes professionella yrkestitel får höra mycket.
