Oscar Molanders Perspektiv
Haltandes fram på den hala trottoaren med tårar som fyllde mina ögon av ren smärta tog jag mig sakta men säkert framåt.
Oscar försökte få mig att stanna kvar i lägenheten, men vart väldigt förstående när jag var tydlig med att jag var tvungen att gå ut. Eller så kanske han helt enkelt inte brydde sig nog om att argumentera.
På bussen hade jag dock fått sitta ner, vilket var tur, annars hade jag typ dött.
Helt ärligt ville jag bara sitta kvar i lägenheten & spela tv spel, men vad skulle jag vara för pojkvän då egentligen? Dessutom verkar det som att de senaste dagarna varit ganska mycket för min lilla Myra.
Fastän jag egentligen inte orkar med hennes problem just nu så känner jag att jag måste. Jag måste bry mig. Hur sorgligt är inte det? Det är inte så att jag VILL bry mig, utan jag tvingar mig själv till det.
Vad håller du på med Oscar...
Varför känner jag såhär? Varför mår jag så dåligt? Varför varför varför??
Räckte det inte med att varenda jävla människa omkring mig går igenom någon slags emotionell kris? JAG också?
Hur ska jag kunna förväntas hjälpa någon om jag mår minst lika dåligt som dom?
Jag får helt enkelt sluta må dåligt. Jag behöver inte må dåligt. Vad har jag ens att må dåligt över? För bara några dagar sedan var jag nästan död? Varför kan jag inte vara lycklig & uppskatta det omkring mig?
My's Perspektiv
Mina läppar låg pressade mot Felix hals tillsammans med resten av mitt ansikte. I säkert fyra minuter hade vi stått såhär. Det var kallt, men vi värmde varandra.
"Uhm, My" sa Felix & släppte mig.
Jag kollade undrande på honom. Hans blick var fäst på något bakom mig.
"Va?" Sa jag förvirrat.
Han lyfte handen & pekade på någon snett åt vänster om mitt huvud. Jag vände mig om & såg Ogges ryggtavla försvinna bort längs vägen.
"Helvete" viskade jag för mig själv & gick med snabba steg mot honom. Man kan inte tro att Ogge är den avundsjuka typen, men det är han verkligen. Det är nästan lite läskigt hur avundsjuk han kan bli.
Han var just ungefär 20 meter framför mig. Dock hade han ju sabbat hela sin rygg & hade en skottskada i vänsta ländryggen så det tog inte en evighet att komma ikapp.
"Ogge vart ska du?" Frågade jag & la min hand på hans axel.
Hans blick var fäst på marken då han fortsatte kämpa sig framåt.
"Hem" sa han utan att kolla upp.
"Men hallå kan du stanna eller? Vad är det med dig?" Sa jag & slutade gå.
Ungefär två meter framför mig stannade han. Men det var allt. Han rörde inte på sig alls. Bara det att nu hade han stängt ögonen.
"Oscar, snälla kan du sluta va så jävla bitter & prata med mig?" Sa jag mer som en befallning än en fråga.
"Ska JAG sluta vara bitter?" Sa han med höjd röst & vände sig om.
"Det var inte JAG som stormade ut ur lägenheten & gick till Felix för tröst. Det är inte JAG som hela tiden vägrar prata. Fuck you! Det här är inte mitt fel!"
"Mitt fel..."sa han tyst & vände blicken neråt.
"Allt är mitt jävla fel" sa han & drog handen över sitt blöta ansikte.
"Oscar d-"
"Sluta prata du vet fan ingenting!" Skrek han mer eller mindre.
Han såg helt förstörd ut just nu. Lite av hans hår stack fram från hans beanie & ansiktet var helt knallrött av ilska & frustration.
Jag blev förstummad av hans plötsliga utbrott, men lyckade efter en kort stunds tystnad öppna munnen då jag kommut fram till vad jag skulle säga.
"Är du rädd?" Frågade jag.
"Va?" Svarade han förvirrat.
"Är du rädd?" Frågade jag, men denna gången lite mer bestämt.
Han sänkte blicken & snyftade.
"Ja jag är rädd" sa han tyst.
"Jag såg dig nyss stå & krama Felix vad fan tror du själv?" La han till & ryckte på axlarna.
"Får jag inte krama Felix eller vadå?" Ifrågasatte jag kaxigt.
"Nej det får du inte! Du är min tjej varför kramar du inte mig? Det är mig du borde krama!" Sa han & nu började han bli tårögd.
"Men du visade ju jävligt tydligt att du inte ville umgås med mig, eller hur? Så vem fel är det egentligen?"
"Men jag förstår! Allt är mitt jävla fel, varför måste du förtydliga det hela jävla tiden?!!"
En tystnad la sig återigen mellan oss & jag vågade inte möta hans blick.
"Kan du inte acceptera att jag faktiskt har andra vänner & jag går till dom ibland för hjälp så är det väl lika bra att vi gör slut" sa jag & kollade ner på en liten vit sten som låg brevid min sko.
"Nej. Sluta nu. Seriöst, sluta vara så jävla..." Började han men stoppade sig själv.
"Så jävla vadå?" Frågade jag & kollade upp på honom.
"Så jävla självisk? Så jävla bitchig? Så jävla dryg? Så jävla korkad?" föreslog jag.
"Du är inte korkad & det vet du." Sa han med en lugn röst. Hur stora våra gräl än blir så vägrar han att låta mig tro att jag är korkad. Det är något med det ordet som funkar som ett slags wake up call för honom.
"Men tänk om jag är det då? Tänk om jag är korkad? Skulle du kunna älska mig då? För det är jag Oscar! Jag är helt jävla dum i huvudet! Kanske till och med så dum i huvudet att jag gör slut med dig? För det är det jag gör! Jag gör slut med dig!" Sa jag impulsivt.
"Nej det gör du inte" svarade han & tog ett steg närmare mig.
"Det gör jag visst!" Svarade jag. Gjorde jag faktiskt detta? Gjorde jag slut med Ogge bara för att bevisa min poäng?
Han tog löst tag om min handled men jag drog bort den. Återigen tog han tag om den fast denna gången lite hårdare.
"Oscar för helvete släpp mig!" Sa jag argt när han höll fast mig & jag försökte komma därifrån.
"Nej" svarade han enkelt & tårarna började långsamt glida ner för hans kinder.
"Jag är seriös släpp mig din jävla idiot!" Skrek jag halvt & försökte dra loss min arm.
"Alltså jag är så jävla trött på dig! Jag kommer fan inte släppa dig! Fattar du inte det? Jag älskar dig så jävla mycket!! Fuck you aldrig att jag släpper dig! Finns inte en fucking chans!" Sa han med höjd röst & hade nu tagit tag om min andra handled också.
"Men dra åt helvete fattar du inte att jag behöver dig? Hela mitt liv fuckar ur! Mina bästa kompisar tar avstånd från mig! Min mamma pratar hela tiden om hur hon inte tycker jag gör bra val i livet! Min jävla syster ligger på ett jävla mentalsjukhus & jag kanske blir kickad från gruppen för att jag inte kan dansa!"
"V-va?" Sa jag helt chockat & allmänt förvirrat. Mina tankar var helt utspidda just nu.
"Jag tror du hörde mig" svarade han & släppte mig.
"Ogge j-j-" stammade jag fram, men kom inte mycket längre än så.
Han gick utmattat & satte dig på träbänken som stog brevid oss.
"Och nu gör du slut med mig också" sa han & snyftade. Hans ansikte låg i hans händer & hans armbågar vilade mot hans knän.
Jag slog mig ner brevid honom & la min hand på hans lår. Försiktigt strök jag min hand fram & tillbaka över de sträva jeanstyget.
Jag lutade mitt huvud mot hans axel & tog ett djupt andetag.
"Det är klart jag inte gör slut med dig" sa jag tyst & kunde både höra & känna hur han började gråta mer.
"Kan du kolla på mig?" Frågade jag med en lugn ton.
Han tog bort händerna från ansiktet & tog ett djupt andetag.
De storta blå ögonen mötte mina & ett litet leende kröp sig fram på hans läppar.
"Du är så vacker när du ler" sa jag lågt & hoppade lite närmare honom.
Hans kalla läppar mötte mina i en lätt liten puss.
"Jag ska göra allt för att hjälpa dig igenom detta Ogge. Jag lovar."
Meningarna som nyss lämnat hans mun snurrade i min skalle.
Hans syster?
-
Lol vadå missnöjd? Pfft...
For real tho vet inte vad jag skriver om längre hahah lol
