Ex Factor

63

Oscar's Perspektiv

Ibland tror jag på riktigt att det skulle vara så mycket bättre för familjen ifall jag lämnade dom. Bara rymmer iväg till en annan stad & startar ett helt nytt liv. Allt jag gör för dom är att orsaka stress & skapa bråk. Dagen kan börja hur bra som helst, man pratar lite, mamma berättar någon rolig historia hennes kompis sagt till henne, vi skrattar & fortsätter våra separata liv. Sedan lyckas jag alltid på något sätt sabba det. Jag lyckas alltid ta upp något ämne som inte orsakar något annat än frustration & ångest. Ibland så blir reaktionen inte så stor, och ibland kan dom stå & skrika på mig i vad som känns som timmar.
Det var det som hände nyss.
Jag hade en helt vanlig konversation med pappa & så tog jag upp att mitt jag missat senaste matteprovet & ligger efter. Helt plötsligt var han igång & skrek på mig, hur jag aldrig tar något ansvar, hur jag aldrig anstränger mig för något, hur jag bara får & aldrig ger. Självklart förstår jag vad all hans aggression kommer ifrån, tidigare har jag inte precis varit en A elev & skött mig allt för bra hemma, men samtidigt så måste han förstå hur mycket jag faktiskt anstränger mig. Enligt honom var bandet ingen bra ursäkt. "Dedär jävla bandet förstör bara din framtid. Det kommer vara över inom 2 år!"
Det är så typiskt honom att alltid krossa varenda dröm jag någonsin haft. Han pratar alltid om att man ska gå efter sina talanger & de man är bra på. Hela mitt liv har han sagt att musiken & dansen är det jag borde satsa på, nu när jag gör det så är det fel.
Felet med vuxna idag är att dom förstår inte. Dom förstår inte hur mycket man anstränger sig, dom förstår inte hur hårt man arbetar, & dom förstår inte hur svårt det är. "Du kan prata med oss" säger dom, men när man gör det så viftar dom bort mig som en fluga. "Det finns viktigare saker att oroa sig över, släpp det."
Dagens samhälle är SVÅRT.
Att klara av skolan är SVÅRT.
Att leva lyckligt är SVÅRT.
Att få hjälp är SVÅRT.
Att lyckas är SVÅRT.
Ifall man misslyckas med något av det klassas man som svag & oansvarig. Det är så fel. Folk borde inte behöva må dåligt bara för att de inte lever upp till de omöjliga krav som sätts för att man ska kunna accepteras in i samhället.
Inte konstigt att man ger upp när man gör sitt bästa men inte räcker till.
-
Förlåt att det är så oerhört kort & ointressant. Mer kommer snart:)
(Ps. Råkade lägga upp fel kapitel för några dagar sedan, så om ni hann läsa så ignorera det bara, det ska inte hända än)