Ex Factor

35

{:Oscar's POV:}

Jag kollade mig runt i den nya lägenheten. Det stog små prydnadsgrejer lite överallt & på väggarna hängde stora graffiti tavlor. Jag kunde inte se på namnet vem som gjort dom, med de va sjukt snygga. Säkert Ogge som införskaffat dom.

En av de föreställde en man i profil som spelade trumpet. En annan va nästan som ett linolium tryck på Louis Armstrong. Det va ganska tydligt att personen var inspererad av New Orleans & Jazz.

Leonie gillade sånt.

Tårarna började svida innanför mina ögonlock & jag drog handryggen över ögat för att få bort de tårar som smitit ut.

Min kropp var helt öm. Dedär trapporna var alldeles för långa.

Jag gick in till de rummet som var mitt.

Det var inte jättestort, men större än mitt gamla. Väggarna var gråa bortsett från en som var svart med vita små figurer & former. Ungefär var tionde figur va röd. Fett snyggt.

(Ni borde lyssna på You and me - Disclosure, Flume remix medan ni läser vidare;)

Jag satte mig på kanten av sängen & kollade på spegeldörrarna till garderoben som vart inbyggd i väggen.

Hur ser jag ut igentligen?

Små sår var över hela mitt ansikte, som förövrigt hade en halv sida blå & den andra hudfärgad.

Mitt hår såg ut som crap, men hatten räddade det lite.

Annars såg jag bara allmänt ful ut.

Inte konstigt att Leonie inte vill ha mig.

Jag är ful, korkad & hatad av omvärlden. Ingen vill ha mig. Inte ens de jag trodde va mina vänner.

Då skulle dom va här & inte hos Leonie.

Är jag verkligen en så hemsk människa?

Allt jag gjort mot henne.

Hon förtjänar inget av det.

Hon förtjänade inte mig.

Jag kysste hennes mamma. Jag utsatte henne i fara med Linus. Jag skrev ner alla hennes brister på ett papper.Jag kallade henne alla möjliga saker när hon stog framför mig. Jag kollade på medan hon bet ihop för att hålla tillbaka tårarna och misslyckades samtidigt som jag fortsatte skrika på henne. Fullt medveten om att hon inte mår bra just nu så gjorde jag allt detta.

Egentligen borde jag inte få leva.

Detta är mitt fel.

Det är mitt fel att hon mår som hon gör.

Om jag bara hållt mig borta från Felix & Leonie's förhållande så kanske hon skulle va lycklig nu. Jag kanske skulle varit lycklig nu.

Men nej. Jag var tvungen att lägga mig i.

Hur får jag det att förvinna?

Smärtan, skulden..ensamheten..

Helt ärligt vet jag inte om jag kommer klara detta. Det kanske verkar lame att säga så, men hon har haft sådant stort intryck på mitt liv att jag bara inte kan föreställa mig en framtid utan henne. Utan hennes kärlek är jag inget.

Bara en loser.

En en ful, korkad, idiotisk loser som slängde bort det enda ljuset i sitt liv.

Just nu var det enda som snurra i mitt huvud Leonie, och sprit.

Men vem fan festar på en Söndag?

Nej Oscar. Jag vägrar bli den personen igen. Jag kommer klara mig igenom detta. Allt kommer bli bra.

Långsamt gick jag fram till spegeln & ställde mig nära.

"Du kan klara detta. Du ska klara detta. Utan henne. Du behöver henne inte" sa jag till mig själv. Tårarna började fylla mina ögon. Långsamt rann de ner för mina bleka kinder. De blev fler & fler. Snart stog jag & grät som en liten tjej. Min kropp darrade & fula stön kom ur min mun medan alla tårar bara fortsatte rinna. Det fanns inget stopp.

Tillslut orkade jag inte mer & gled ner på golvet med ryggen mot väggen.

Ljud hördes från hallen, men jag brydde mig inte. Jag fortsatte gråta & de efterblivna sälljuden gick inte att stoppa.

Ogge kom in på mitt rum & kolla runt i hela rummet innan han stanna med blicken på mig.

"Jag kommer inte klara detta" sa jag darrigt.

Han hjälpte mig upp & kramade mig.

Tro det eller ej, med det kom faktiskt ännu mer tårar.

"Vi kommer klara detta ihop. Oscar & Oscar. Du vet att jag alltid kommer finnas här för dig. Vad det än gäller" viskade han. Han släppte taget om mig & gav mig ett vänligt leende.

Vi gick ut & satte oss ner på soffan.

Hela lägenheten va i stort sätt mörkerbelagd, fast jag tyckte det var ganska bekvämt med mörker.

"Hur mår hon?" frågade jag efter en lång stunds tystnad.

"Jag vet inte. Dåligt antar jag. Hon sa inte ett enda ord. Hon rörde inte ens en min. Hon bara grät..." svarade han & kollade ner på sina händer.

"Är någon med henne?" frågade jag & bad om att svaret skulle vara nej, men samtidigt ville jag inte heller att hon skulle vara ensam. För sin egna skull.

"Felix är där.." svarade han & kollade osäkert på mig. Precis det jag inte ville höra. Jag borde vara den som är där. Inte Felix.

Tänk om dom blir tillsammans igen?

Då kommer någon skadas riktigt allvarligt.

Saken är den att den personen..är jag.