Ex Factor

56

56

My's Perspektiv

Jag sprang allt vad jag kunde ner för trapporna, igenom korridoren, & ut genom dörren. Felix & Leo satt på marken.

Mina snabba andetag blandat med tårarna gjorde det svårt att ens prata.

"Ha-ha-han har f-fåt en hjärnb-blödning" stammade jag fram. Leonie såg helt förstörd ut, & vad jag nyss berättade kan inte gjort det mycket bättre.

Snabbt var hon uppe på benen & sprang in i sjukhuset.

Felix ställde sig upp framför mig & hade ett vrängt ansiktsuttryck. Han försökte sig på att le mot mig, men tårarna tog över & jag drog in honom i min famn.

"Han kommer bli okej...allt kommer bli okej..."

Oscar Enestad's POV

Leonie kom inrusandes till femte vånigen där vi alla just nu stog & väntade på besked.

"Vart är han?" Frågade hon panikartat läkaren som stog vid en dörr.

"Vad är det som händer? När får jag träffa Ogge?" Frågade hon & kollade sig förvirrat runt.

Hennes knän vek sig & hon föll ihop.

Snabbt var jag framme vid henne & försökte hitta ett sätt att hjälpa henne upp.

Hans kom fram & lyfte upp henne på benen igen.

När hon såg vem det var slutade hon gråta. Hon stannade upp helt. Hennes blick var omöjlig att tyda.

"J-jag borde gå" sa hon tyst & försvann sedan ut igen..

När hon gick ut kom personen jag inte sett på länge inrusandes..

Omar?

Leonies perspektiv

Jag tog upp mitt sl kort ur bakfickan & la det mot läsaren tills pilen blev grön & de genomskinliga dörrarna drogs åt sidan. Med trötta steg ställde jag mig på rulltrappan & åkte neråt.

Skarpsnäck 3 läste jag på skylten.

Tänk om han inte klarar sig. Tänk om han försvinner bort. Min bästa vän, nu också min bror, bara lämnar allt pågrund av ett rån på American Apparel som slutade i att min Oscar nu ligger & kämpar för livet. LIVET!

Han förtjänar inte detta. Inte alls. Av alla i hela denna världen är han den som förtjänar det minst.

Han är en bra människa. Han bryr sig. Han ger kärlek till alla & låter inte någon känna sig utanför.

Det borde vara jag som ligger på dendär obekväma sjukhussängen. Det borde vara jag som står ut med smärtan av en skottskada & brutna jag vet inte ens vad.

Tåget rullade in & var nästintill tomt. Allt jag kunde se baksidanav fluffigt lö. Inte sånt dom Oscars, utan mer behagligt, & mjukt. Jag slog mig ner på ett av de blå sätena & stängde mina ögon. Innan jag visste ordet av det hörde jag min station i högtalarna.

"Nästa Slussen, byte till bussar mot Värmdö, Nacka"

Det var nu betydligt mycket mer folk. Jag reste mig upp & började gå bakåt i tåget. När dörrarna öppnades var jag nära rulltrappan.

Återigen tog jag upp mitt sl kort & la det mot läsaren på bussen med numret 434 som skulle ta mig hem.

Jag satte mig längst bak i bussen. Killen som varit på tbanan satte sig två säten framför. Jag kunde se hans ansikte tydligt när han gick mot platsen. Det var Felix kompis. Oscar & Ogges också. Max Johansson om jag kommer ihåg rätt.

Utan att bry mig mer om honom så lutade jag mig bak & stängde ögonen.

Jag vaknade utav att någon puttade på mig & förvirrat slog jag upp ögonen. Framför mig stog Max & såg allt annat än bekväm ut.

"Ehm...j-jag tror du ska av nästa" sa han & log vänligt.

Jag kollade upp på skylten som satt längst fram i bussen.

Nästa Ryttingevägen

"Ja, tack så mycket" sa jag & besvarade hans leende.

Vi båda gick konstigt nog av på samma ställe. Om jag inte har helt fel så bor han uppe vid Hinsingaren. Han skulle egentligen bytt buss för ett bra tag sedan.

Efter ungefär 7 minuter var jag framme vid mitt hus. Jag sneglade bak på Max som tog upp en nyckel & gick in till Felix...han var ju inte ens hemma?

Direkt när jag kom in slängde jag mig på soffan & somna...

Oscar Molanders Perspektiv

40 minuter innan självmordsförsöket

Smärtan som tidigare förtärt mig hade nu börjat försvinna. Förmodligen utav alla droger de hade pumpat mig full av.

Jag vaknade för några timmar sedan.

Min familj hade fått lov att hälsa på mig, men ingen annan.

Otursvis så var dom inte personerna jag ville träffa just nu. Jag vill träffa Leonie. Och My.

Jag vill krama mina flickor & berätta hur mycket jag älskar dom.

Min mobil hade jag inte fått lov att använda, men ändå låg den brevid mig.

Jag funderade på att skriva till Leonie. Hon var inte ens i sjukhuset. Vad jag hade hört på Felix när jag ringde så var hon helt förstörd.

;Tja LeoBjörnen:} jag mår bra nu..ish...har fått massa roliga mediciner att sväva på:PppPp imorgon ska jag få träffa alla:D hoppas verkligen att du kan vara här då...saknar dig....hur äre det med dig?; Skrev jag & skickade iväg det. Just nu struntade jag i allt med Pappa & Ellie. Jag behöver min leobjörn & hon behöver mig.

;Jag hörde det, jag var så orolig för dig:( sväva lugnt ba;) vi vill inte att du ska bli beroende.. XD självklart kommer jag imorgon! Tror du jag skulle lämna dig ensam med alla dedär idioterna du har till vänner? Pfft. Hahah vi ses väl imorgon:D; svarade hon.

Hon svarade dock inte på när jag frågade hur hon mådde. Jag fick en känsla av att allt inte var rätt.

Som att något skulle hända. Jag fick känslan av att jag kanske inte alls får se henne imorgon..