Ex Factor

52, del 1

Ok fett jobbigt att skriva detta. Men det kändes bra...
-
Leonie's Perspektiv

"Hej Leonie! Vart tog du vägen?"

"Jag tänkte bara att jag skulle ta en promenad." Svarade jag kort.
Lögn.
Allt började med att jag hade ett bråk med mamma om händelsen från i förrgår. Jag gick in till mitt rum & bytte haremsbyxorna mot jeans.

"Okej, vart är du?"

"På någon skogsväg"

Jag letade efter mynten jag visste skulle ligga någonstans i mitt pennfack.
Det slutade med att jag vällde ut allt i sängen & plockade upp alla tior & femmor.
Efter jag lagt ner de i plånboken la jag ner allt jag behövde i min ryggsäck.
Mina hörlurar som låg under en hög papper i korgen som stog intill väggen satte jag runt halsen.
Försiktigt tippade jag ut i korridoren, & sedan ner för trappan.

"Jaha...jag tänkte iallafall åka & hämta en grej på jobbet lite snabbt"

"Okej"

Bussen till stan skulle gå om 28 minuter, men jag klarade inte av att va hemma. Så de blev att vänta ute i kylan.
Jag satte mig på bänken & tog upp min mobil.
Även fast jag hade hörlurar tillgängliga struntade jag i musiken.
Just nu skrev jag till Ogge om det som nyss hänt & slängde in några "hahah" & "XD" för att han inte skulle tro att jag mådde dåligt över det. Men det gjorde jag. Ända sedan vi fick reda på nyheterna så har vi gjort allt för att undvika ämnet. Vi båda lever i någon slags förnekelse.

23 minuter.

Tanken som jag avskydde mest poppade upp i mitt huvud när jag kom & tänka på järnvägen som inte låg allt för långt härifrån.
Tveksamt reste jag mig upp & började gå ditåt.
Tårar fyllde mina ögon.

"När kommer du hem?"
Aj.
Allt jag ville nu var att gråta. Gråta tills allt var över.
"Aldrig. Jag kommer aldrig mera hem." Va allt jag ville säga.

"20 minuter kanske" svarade jag & försökte dölja svagheten i min röst.

"Okej, jag lämnar dörren upplåst åt dig iallafall. & du, förlåt. Jag älskar dig. Snälla skynda dig hem så vi kan ha mysigt."

"Jadå...älskar dig med"
Tanken av att lämna allt var så lockande, men ändå så skrämmande.
Hur skulle folk se på mig? Min släkt?
Dom skulle kalla mig svag..
Inte modig, svag.

Snart var jag där.
Tårarna rann hektiskt ner för mina kinder & gråtstön kom regelbundet ut ur mig.

När jag kom fram till den lilla grusvägen som ledde till järnvägsspåret brast det. Mina ben vek sig & mina knän slog i marken.
Kylan trängde sig igenom min tjocktröja men just nu var det inget jag tänkte allt för mycket på.
Allt jag ville ha nu var hjälp.
Med skakiga ben reste jag mig upp & fortsatte.
Jag fortsatte gå de som förmodligen skulle vara mina sista steg.

Paniken inom mig växte.
Jag vill inte detta. Jag vill verkligen inte, men på någon sätt kände jag mig tvungen..

Nu var jag framme.
Jag stog placerad mitt på spåret.
Min mobil höll jag i handen.
Osäkert tog jag upp den & slog in min kod.
Min tunga andning & de hackiga flämtningarna gjorde syretillgången minimal.
Blandat med den panikartade gråten bildade det en hemsk huvudvärk.

"Hjälp"
Skrev jag in & skickade till My.

"Va" svarade hon förvirrat.

"Hjälp mig. Jag kan inte flytta på mig"

Det var sant. Jag kunde inte röra mig.
Hur mycket jag än försökte så gick det helt enkelt inte.
Jag ville bort från spåret, men jag kunde inte.
Det gick inte...

"Leonie, vart är du?" Skrev hon.

"Spåret. Snälla hjälp. Jag är rädd."
Min mobil började vibrera & My's namn lös upp skärmen.
Jag tryckte på avböj.
Återigen försökte hon ringa mig, men jag klickade bort det.

"Leonie svara!!!"

"Hjälp"

Mina ben skakade & både min rumpa och mina knän var helt grusiga.

Några sekunder senare började det ringa igen. Denna gången var det inte My...