Ex Factor

44

{:Leonie's POV:}

''Du måste inte vara med..'' sa Ogge & kollade medlidande på mig.

Jag fortsatte stampa med foten i golvet medan Felix då & då slängde aggressiva mördarblickar på mig.

Antagligen störde han sig på det klickande ljudet som uppstod då min skosula slog i golvet.

''Vi måste träffas någon gång..'' svarade jag med betoning på 'någon' & satte mig rakt i den röda lilla snurrfotöljen.

För Felix skull slutade jag stampa med foten & rev nu istället på mina händer.

Om jag ska vara helt ärlig så vart jag väldigt nervös.

Senaste gången jag träffade honom var igår, & då räddade han mig från vad som möjligtvis kunde blivit våldtäkt av Felix, gången innan det var när vi gjorde slut & jag kastade porslin på honom..

Ljudet av ringklockan ekade i hela huset.

Några sekunder senare hörde jag Felix mamma prata med någon. Men det va inte Oscar..

Det var en tjej.

Steg hördes i trappan & den vita dörren till Felix rum öppnades.

En ganska kort tjej med koppar färgat ombre hår kom in.

''Alva, vad gör du här?'' frågade Felix & såg jäääävligt sur ut om jag får säga det själv.

''Ehm..jag trodde du va ensam..'' sa hon bet sig på insidan av kinden.

Hon drog ner ärmarna på hennes ljusrosa collage tröja & kramade om de med händerna.

''Ville du något?'' frågade Felix & tårar bildades i hans grön blå ögon.

''Jag ville bara säga förlåt till dig...jag borde gå'' sa hon & försvann ut ur rummet.

Felix slängde en kudde över huvudet & stönade högt i den.

''Vem va det?'' frågade jag, men Felix hann inte svara innan Oscar klev in i rummet.

Hans blick stannade direkt på mig. Han bet ihop hårt & drog försiktigt ihop ögonbrynen.

Hela rummet blev knäpptyst & allt jag kunde fokusera på var Oscars stormblå ögon.

Hans blick mjuknade & han kollade sedan bort mot Felix.

Ogges bröst den obekväma tystnaden dom lagt sig lver rummet.

''Så...vill du berätta din version av vad som hände igår?'' sa Ogge argt till Oscar & satte armbågarna på knäna.

''Varför är hon här?'' sa han med en suck & nickade mot mig.

''Spelar det någon roll?'' frågade Ogge & ställde sig upp.

Han började gå mot Oscar & stannade ungefär 40 cm ifrån honom.

''Antar inte det...'' sa Oscar & suckade.

''Så, prata'' sa Ogge.

''Jag var inget större fan av att Felix stog och kladdade på henne.'' svArade Oscar.

''Och från där jag stog såg det inte ut som att hon tyckte om det.''

Felix såg helt skräckslagen ut.

''Leonie, jag är så leds-'' började Felix, men avbröts av Cecilia som stack in huvudet.

''Behöver ni något i affären?'' sa hon glatt.

''Nej mamma, gå.'' svarade Felix & kollade surt på henne.

Hon gick ut & stängde dörren bakom sig.

Återigen la sig en obekväm tystnad över rummet.

''Förlåt'' sa Oscar efter några sekunder.

Jag kollade på honom, men insåg sedan att det vart riktat till Felix.

''Det gör inget...vem vet vad som hade hänt om du inte hade stoppat mig'' svara Felix & kollade sorgset på mig.

''Jag gick för långt.'' Sa Oscar & vände ner blicken i marken.

''Skulle jag kunna få prata med Leo? Ensam'' frågade Felix & kollade på de andra två killarna.

De två Oscarna kollade på mig innan Ogge mumlade ett ''visst''.

De gick ut igenom dörren & nu var de bara jag & Felix i rummet.

''Kom'' sa jag & klappade brevid sig på sängen.

Jag satte mig ner brevid honom & knäppte händerna i mitt knä.

Kläderna han hade igår var skrynkliga på hans vältränade kropp & håret såg inget annat än roligt ut.

''Förlåt'' sa han tyst & kollade ner på sina händer. Hans röst va skakig & små tårar rann ner för hans bleka kinder.

''Sa jag något?'' frågade han & kollade upp på mig.

Jag nickade & tänkte efter på vad han sagt.

''Jag saknar dig, och att typ, jag vet att du vill eller något'' sa jag & log.

Det var inte roligt, inte någonstans, men jag kunde inte låta bli. De lät så kul. Jag vet att du vill.

''En av sakerna stämmer iallafall'' sa han tyst & vände tillbaka blicken till sitt knä.

''Felix, nej. Vi har pratat om detta, du måste sluta.'' sa jag & satte mig mot honom.

''Jag kan inte, jag har försökt, men det går inte'' svarade han & stängde ögonen.

För varje tår som rann ner för hans kind kände jag mig vara mer & mer skyldig.

Jag la mina armar runt hans nacke la min huvud mot hans hals.

Han började gråta mer.

''Du får helt enkelt fortsätta försöka tills de går'' viskade jag.

Vi släppte kramen men våra ansikten var fortfarande nära.

Hans gulliga lilla knappnäsa nuddade min.

Felix har alltid haft otroligt bra andedräkt på morgonen. Det är något magiskt med honom..

Han varma mintiga andedräkt smekte mina läppar.

''Felix'' viskade jag när han lutade sitt huvud närmare.

Jag ville dra bort mitt huvud, men jag kunde inte.

Hans mjuka, fylliga läppar mötte mina, & jag kysste tillbaka.

Han la sin hand på min nacke & tryckte mig närmare.

Jag drog ifrån kyssen & gick så snabbt som möjligt ut ur rummet.

Precis utanför stog Oscar & Ogge.

De kollade undrande på mig.

Utan att säga någon gick jag förbi de & sprang sedan ut ur huset.

''Leo!!'' ropade Ogge bakom mig, men jag fortsatte gå.

Helt ärligt orkar jag inte med detta just nu.

Jag behöver Lucas.
-
Hej, läs @melodiehagen 's berättelser för hon skriver så sjukt bra.
Gasoline är starkt rekommenderad.