Ex Factor

52, del 2

Oscar's Perspektiv

"Hej..uhm...My ringde mig & var helt uppjagad över något & bad mig ringa dig" sa jag osäkert. Detta var så obehagligt.
Men jag kunde inte bara ignorera det.

"O-Oscar..j-i-ja, j-jag kan inte" sa hon i total panik på andra sidan linjen. Hennes röst var förstörd utav gråten & hennes andetag var snabba.

"Leonie, vad händer?" Frågade jag & drog frustrerat händerna igenom håret.

"Oscar jag kan inte röra mig, j-jag kan inte flytta på mig"

Hon drog efter andan & fortsatte sedan gråta hysteriskt.

"Snälla Leo, vad händer?"

"Hjälp mig...snälla, bara hjälp mig"

"Prata med mig! Vad är det som händer?"
Hon svarade inte.
Det var helt tyst.
Jag gick med snabba steg ut i hallen & tog på mig skor & jacka.
Min mobil höll jag vid örat hela tiden.
Nu kunde jag iallafall höra henne igen. Hon grät. Inte lite heller. Aldrig under tiden jag känt henne så har jag hört henne gråta så mycket.

"Vart är du?" Frågade jag medan jag joggade ner för de gråa trapporna.
Mina steg ekade i hela trappuppgången.

"S-s-sp...s-spåret"

Jag stannade upp.
Mitt hjärta slutade nästan slå.
Nej..
Paniken i mig växte.

"Helvete" viskade jag.
Tårar fyllde snabbt mina ögon & började hektiskt rinna ner för mina kinder.

"Jag är påväg. Snälla gör inget dumt"

"Jag är rädd Oscar" sa hon mellan tårarna.
Jag var nu ute i kylan & gick med snabba steg mot spåret.
Med tanke på att vart hon bodde kunde jag gissa vart hon va. Men för säkerhetsskull frågade jag.

"Bussen" svarade hon.
Då förstod jag konstigt nog exakt vart hon menade.
Om jag inte hade frågat hade jag gått till fel ställe... Ojdå.

"Leo, jag kommer lägga på nu, men jag är påväg. Snälla försök bara flytta på dig"

_____

Jättekort men det kommer en ny del sen:)
Detta är då en liten inblick i framtiden då ba så ni vet:)
Vad vill ni ha mer av i denna berättelsen?