Ex Factor

21

Återigen vill jag be så hemskt mycket om ursäkt för att jag uppdaterar så dåligt, men jag åker hem igen om en vecka & då kommer jag nog uppdatera relativt bra:) Men nu kommer kapitlet här då. Hoppas ni gillar det, & kommentera jättegärna vad ni tycker:)) (dubbelhakesmileys är de bästa)

Ha de bra!:)

//Charlie:))

{:My's POV:}

Ogge.

Han stog just nu precis här. Mitt hjärta stannade & jag visste inte vad jag skulle göra.

Utan att jag hunnit tänka färdigt kände jag hans starka armar om mig. Jag kramade tillbaka & försökte att inte gråta. Det är helt sjukt hur mycket jag har saknat honom. Men jag tog avstånd från honom av en anledning.

Han släppte ifrån kramen & jag gjorde detsamma.

Nu stog han istället med händerna på mina axlar & kollade på mig.

Hans ögon var tårfyllda & han skakade.

Jag stog bara med händerna vid sidorna & såg allmänt efter ut. Tillslut kände jag hans mjuka läppar mot mina & kysste tillbaka direkt. Jag la mina armar om hans nacke & hans händer låg på mina höfter. Helt plötsligt stog jag upptryckt mot dörren med mina ben virade runt hans midja & grovhånglade. Vad höll jag på med?

Jag la min panna mot hans & kollade in i hans glansiga ögon.

"Jag har saknat dig mycket" sa Ogge andfått.

Jag svarade inte, utan jag hoppade bara ner. Jag drog av mig hans stora grå tröja & under det hade jag ett mörkblått linne som jag nu gick runt i istället. Jag satte mig i sängen & kollade ner på mina händer. Ångesten började kännas i hela min kropp & jag ville igentligen bara skrika rakt ut.

"Så..hur mår du?" frågade Ogge & satte sig ner brevid mig.

"Vi går ut" sa jag för att distrahera honom & ställde mig upp. Vill inte göra stämningen ännu mer död med mitt mående.

"Va?" sa han förvirrat & satt kvar på kanten av sängen.

"Ja, kom igen nu. Det kommer inte va såhär fint väder föralltid" sa jag & drog upp den blå rullgardinen & började gå runt i rummet.

{:Ogge's POV:}

Vad lallar hon om?

Det hade kommit stora går moln & såg ut att börja regna närsom.

Jag älskar henne & jag ser ju att hon inte mår bra.

Hon gick bara fram & tillbaka i rummet & såg jättestressad ut.

"My" sa jag lågt & gick fram till henne.

Hon stannade upp & kollade på mig.

"Hur mår du?" Upprepade jag & tog tag om hennes händer.

"Jag orkar inte mer. Jag behöver tid Ogge" sa hon & stormade ut ur rummet.

Jag lät bli att följa efter, för helt ärligt har jag ingen aning om vad jag skulle göra när jag väl kom ikapp henne.

Vad betydde detta då? Var det slut nu? Hade hon inte fått nog med tid?

Hela jag skakade & mina ögon sved av tårarna som började smyga sig fram. Jag satte ner på hennes säng & la händerna över ansiktet.

Nu kunde jag inte hålla emot längre, de tårarna rann hastigt ner för mina kinder. De små dropparna letade sig mellan mina fingrar & mitt ansikte var förmodligen helt knallrött.

Jag hörde dörren knarra & kollade snabbt dit i hopp om att det skulle vara My. Men nejdå. Leonie. Mina tårar stannade upp för en stund, men jag kände hur de fortfarande låg där någonstans i skallen. Beredda på att komma tillbaka närsom.

Hon kollade först argt på mig, men sedan mjuknade hennes blick.

Långsamt gick hon mot mig & satte sig ner brevid mig.

Jag kollade ner i golvet & skämdes rejält över vad jag hade gjort mot henne.

Tårarna kom nu tillbaka & jag lutade huvudet mot mina händer.

Leonie la sina små armar om mig & vilade sin haka på mitt huvud. Oftast brukar det vara tvärtom, att det är jag som tröstar henne för att det hänt något med Oscar, att hon bråkat med sin mamma, eller att hon bara är stressad över något. Men denna gången var det jag som grät i hennes armar. Det såg förmodligen jättekul ut, men jag bryr mig faktist inte. Just nu trivs jag här. Mitt huvud låg på hennes bröstkorg & det blev förmodligen en stor blöt fläck på hennes t-shirt.

Jag är glad att hon är här. Även fast hon inte säger någon så betyder hennes närhet så mycket för mig. Jag hoppas hon vet det.

När jag hämtat mig lite satte jag mig rakt igen & kollade rakt fram.

"Förlåt" sa jag hest.

Jag kände Leonie's hans krama om min hand & jag blev helt varm inuti.

"Det är lugnt. Jag vet att du bara gör det du tycker är bäst för mig." svarade hon.

"Men gör du något liknande igen så bryter jag vartenda ben i din kropp.." la hon till & lutade sitt huvud mot min axel. Jag skrattade tyst & gnuggade mig i ögat med min fria hand.

"Tack" svarade jag & kände mig väldigt lättad just nu. Jag trodde nästan att hon aldrig skulle förlåta mig.

"Ska vi gå & äta PB glass & se film?" frågade Leonie & kollade upp på mig.

"Låter bra"