I'm not your way to happiness.. ~ f.s

34: "is it so wrong, that you make me strong?"

I'm sorry if I say, "I need you."
But I don't care,
I'm not scared of love.
'Cause when I'm not with you I'm weaker.
Is that so wrong?
Is it so wrong
That you make strong?

Ja de är så jävla fel, han är ju inte ens min längre? Det var jag som var idioten, idioten som lämnade honom. Men just nu känns de som HAN lämnat mig, HAN har glömt mig. Det var JAG som skulle ha gått vidare och må bra, HAN skulle gråta och må dåligt.

'Jul shopping med världens underbaraste pojkvän' stod de under bilden där hon kysste honom, han var ju för fan min - trodde jag. Det var jag som skulle lagt upp bilden, inte hon. Hennes patetiskt fina leende med perfekta tänder. Hennes långa mörka ögonfransar och perfekt formade ögonbryn. Hennes höft långa blonda hår som låg perfekt över axlarna. Allt de äcklade mig, för under stunden hon kysste honom kysste hon hela min värld.

Vad trodde jag själv? Jag skulle väll aldrig släppa Felix? Allt gjorde bara ondare att se bilder på dom två varje dag. Varje bild krossade mitt hjärta mer och mer.
Jag ville bara att han skulle erkänna för sig själv att han saknade oss för blicken när han var med Emma var inte den blicken han hade med mig, han visste de själv.

Nu var de 7 dagar och 6 timmar till nyår. Det var jag som skulle vara hans nyårs kyss, inte hon.
Ta mig här ifrån.

**

"God jul älskling" log mamma med det största smilet på läpparna man kunde ha.
"God jul" sa jag med samma leende fast de här leendet var på klistrat.
"Kom ner och ät gröt med oss"
"Nej tack" muttrade jag
"Vad är de med dig idag då?" Skrattade mamma och drog i topparna av hennes ljusa hår som låg på axeln.
"Men låt mig vara okej?" Muttrade jag och sjasade ut henne.

Det var inte rättvist mot min mamma, hon hade inte gjort något fel för det var inte hennes fel att jag var hjärtkrossad..

**

"Kom gumman dina kusiner är här. Sen är Charlottes styvdotter och hennes pojkvän här"
"Mamma jag vill inte träffa någon, fattar du inte?" Skrek jag.
"Vad sysslar du med Steph? Du skiter i skolan, du isolerar dig på rummet, du gråter, du skriker. Så jag frågar igen, vad sysslar du med?" Mammas seriösa och arga blick brände nacken. Men hur skulle jag förklara att jag var halv, att jag höll på att sjunka till botten?
"Stephanie du svarar mig" jag högg till när hon sa mitt fullständiga namn.
"Hur fan ska jag säga till min egen mamma att jag är olyckligt kär och att jag vill dö?!"
Plötsligt blev hon stum och tittade chockat djupt in i mina ögon.

"Så säg mig nu mamma. Hur FAN ska jag säga det?!" Röt jag med en betoning på fan.
"J-jag visste inte förlåt" mumlade hon.
"Men bara kom ner och säg hej, okej?" Jag mumlade ett "okej" till svar.

Jag drog på mig den kamouflage färgade tröjan som tillhörde Felix. Sen tog jag på dom svarta mjukisbyxorna.
Jag trippade ner för den vita trappan och skymtade människorna som var utspridda på undervåningen, blicken fastnade dock på en tjej jag kände igen.
Emma...

"Ditt jävla motherfukking äckel lämna mitt hus" röt jag när jag kom tillräckligt nära för att kunna smälla till henne över käften. Handen matchade som handen i handsken på hennes käkben. Plötsligt drogs uppmärksamheten åt mig när Emma flämtade högt.
"Precis kom an bara" log jag med ett lurigt flin på läpparna.

"Men Steph vad sysslar du med?" Röt mamma.
"Hon förstörde mitt liv för fan" skrek jag. Tårarna kämpade för att visa sig för den lilla publiken som stod med händerna framför munnarna och tittade chockat mot oss.
"Steph..?" Rösten tillhörde Felix som kom ut från toaletten.
"Vad fan gör du här? Försöker du att övertyga dig själv att du glömt bort mig kanske? Försöker du övertyga dig själv om att du har en ny bättre flickvän? Sluta låtsas Felix" den seriösa rösten var blandad med gråt och skrik och Felix bara tittade förvånat mot mig. Sen landade blicken på tröjan jag bar.

"E det min?" Han tittade mot tröjan.
"Gå här ifrån snälla" snyftade jag.
Jag sprang sedan upp en bit i trappan men stannade upp och tittade på Emma som var kvar stående i chocktillstånd, och felix som sprang fram till Emma som började snyfta hysteriskt.

Jag saknar dig Felix, varje dag mer och mer, snälla kom tillbaka.. Viskade jag innan jag fortsatte upp till rummet.

_________
Jag borde inte skriva när jag blir emotional för då blir allt fucked up. Som ni märkte sög kapitlet men nästa kapitel är SISTA kapitlet som kommer ikväll..
i'm sorry mina vänner, men inywth är slut snart😭