I'm not your way to happiness.. ~ f.s

33: "illusions"

(Allt som skriva så här med "kursiv stil" är tankar i Stephs huvud)

Jag såg han.

Jag slöt armarna kring Felix nacke och drog honom över mig, ner på golvet på den vita lurviga mattan. Min tunga sökte inträde till hans mun och började utforska den.
Jag drog upp händerna igenom hans hår och masserade hans hårbotten intensivt. Hans beröringar gav mig rysningar igenom vartenda hårstrå på kroppen. Jag slöt benen kring varandra bakom hans rygg och försökte föra honom närmre mig medan jag fortfarande hade munkontakt med honom.

Tills jag plötsligt öppnade upp ögonen och insåg att allt bara var en tanke - en illusion -jag hånglade inte med Felix jag hånglade med Oscar.
Lätt och chockat lossade jag greppet kring Oscar nacke och tog bort hans händer som var placerade under min tröja. Jag rullade bort från honom och reste mig upp.

"Förlåt Oscar" suckade jag.
"Vad menar du?"
"Jag är kär i Felix, Oscar. Jag kan inte göra så här, förlåt" jag strök Oscars kind och försökte med ett litet leende ta bort den ångesten som fanns inom mig.

** 1 vecka senare **

Håret var rufsigt och okammat, ögonen var trötta och hade påsar under ögonen, ansiktet var blekt och min kropp hade ingen ork för att gå till skolan. Var skulle jag ta vägen nu? Jag hade inte Felix, jag hade inte Michelle och Oscar borde jag inte vara nära.

Jag plockade upp hårborsten från skrivbordet och drog den igenom håret tre gånger för att sen sätta upp de i en hög hästsvans. Det var inte så här allt skulle vara, jag skulle vara lycklig med Felix i alla min dagar och må bra.
"Förlåt Felix" viskade jag mot hans tröja som jag kramade om hårt. Tyget på den kamouflage färgade tröjan hade blivit nyansen mörkar av dom tårar som landat på den någon timme tillbaka.

Det var trots allt bara en vecka sen felix var hos mig, men han var Felix. Det var en vecka sen jag hånglade med Oscar och jag stängde av allt. Min första dag i skolan på två veckor.

Jag hade bestämt mig för att ta mig igenom dagen utan tårar, utan gråt, utan massa onödig uppmärksamhet, jag skulle klara det.

**

Klumpen i magen växte sig större och större för varje sekund som gick.
Om tre minuter skulle resten av alla ungdomar rusa in igenom dom blåa portarna och möta vraket - mig.

Där var Oscar, där var Felix, där var Michelle. Alla tre på olika ställen.
Oscars steg klev mot Michelle och Evelina. Han ställde sig nära Michelle - för nära - och innan jag hunnit tänka klart eller ens blinkat hade han pressat sina läppar mot Michelles. När deras läppar separerat tittade Michelle mot mig med en hånfull blick. Vad hon ville säga något med den förstod jag inte riktigt men något var det.

Hon kastade det ljusa håret över axlarna och vände sig om mot Oscar och Evelina.
Jag sket i henne, hon fick hångla med Oscar om hon ville, varför skulle jag bry mig?

På platsen Felix tidigare stått var han inte längre. Han stod istället vid Emma och skrattade flirtigt mot henne. En del av mig sjönk ihop lite lägre än tidigare.
Jag vände mig om och skakade av mig tanken - tanken utan Felix.
Jag pillade upp metall låset till skåpet och plockade upp dom röda musik böckerna. Sen rusade jag till klassrummet som lektionen skulle hållas i.

När jag klev in i klassrummet satt alla redan där, och Felix. Inget var som jag ville, jag ville att Felix skulle sitta på sina vanliga plats - längs bak på stolen bredvid mig.
Stolen bredvid mig var tom och det skulle den väll antagligen få bli också.
Som jag trodde satt han i stolen längre fram bredvid en ljushårig tjej som antagligen var Emma.
En liten suck sipprade ut mellan läpparna.

'Du klarar de här Steph'

'Du klarar de här Steph'

Upprepades i mitt huvud under lektionens gång. Hålla tårarna inne och bara orka.
Det var allt jag kunde göra.
Blicken var fast klistrad på Felix och hans händer som vandrade in i Emmas.
Nu knöt sig magen mer än tidigare, allt krossades inom mig. Jag var som ett äggskal, du måste vara försiktig annars faller jag och kraschar mot asfaltens kalla skrovliga yta.

'Du klarar det här Steph'

Upprepades. Fast innerst inne gjorde jag inte det.
Jag skrapade med fingrarna i jeans tyget på mina byxor medan jag försökte återfå kontrollen.
Med ett ryck sköt jag bak stolen och rusade ut från klassrummet utan att lämna en blick på någon elev eller lärare.
"Steph kom tillbaka" ropade läraren. Men jag drog istället om koftan tightare kring kroppen och gick med raskare steg ut från den lilla rummet.
För Steph klarade inte de här. Små delar av mitt liv suddades långsamt ut.
Den största delen var Felix.

Tårarna tryckte bakom ögonlocken när jag försökte att hålla dom inne.
Jag sprang rakt ut igenom dom blå portarna och mötes av den kyliga vinter vinden som slog i mot. Blåsten ville putta mig omkull och isen vill att jag skulle halka.
Till och med naturen ville att jag skulle rasa.

Jag var aldrig den tjejen som mådde dåligt, jag var alltid den som mådde bra, var lycklig. Nu föll jag mot botten.

Felix gröna ögon lös mot mina och hans armar stod öppna för mig att springa in i dom. Jag sprang. Jag sprang. Vinden höll i mig men jag ville in i hans trygga famn. Jag kämpade i kampen mellan mig och vinden. Det var försent, vinden tog honom. Han försvann.
"N-nej" grät jag och föll platt ner på den isiga marken.
"Nej nej nej" skrek jag.

Vad har du ens gjort?

Du vet att du förlorat honom nu Steph?

Ekade rösten.
"HÅLLKÄFTEN" skrek Jag bara rätt ut över skolgården som ekade tomt.
"Jag vill inte" snyftade jag. Jag torkade tårarna som rann längs kinderna med min tröjarm och snyftade.
"Jag vill inte"
"Jag vill inte"
"Jag vill inte" upprepade jag mumlade för mig själv.

Steph lilla gumman du försöker bara intala dig själv att du klarar dig utan honom.

Du vet att du älskar honom

"JAG HATAR HONOM" röt jag åt rösten som ekade i huvudet.

Röster och steg kunde höras bakom mig. Felix & Emma. Fan.
"Ahahah Emma vafan kyss mig bara" skrattade Felix. Sen hördes två läppar som kraschade mot varandra. Igen kändes de som någon sköt mig i magen. Inte min Felix.

Steph han är inte din längre.

Vad var de du jag sa?

"Är inte de där din gamla slampa?" Fnittrade Emma. Jag ställde mig upp och mina egna nävar knöts och ville slå ner henne.

Steph vad hindrar dig?
Slå bitchen!

"Slampa?" Frågade Felix Emma lite irriterat.
"Kom igen vad var hon då?"
"Min flickvän" muttrade han.
"Som har känslor" skrek jag. Sen sprang jag igen.
"Fan Emma"
"kom igen Felix" fnittrade Emma. Äckliga fjortis Emma.
"STEPH" ropade han efter mig.
"Lämna slampan, du har Emma, okej?" Snyftade jag.

Aldrig mer bli kär. Aldrig.
_______________
Sämst kapitel och ja, jag suger på att uppdatera men har så förbannat mycket att göra just nu.
Är dessutom i fjällen nu, men jag skriver så fort jag har tid, okej?
Mina vänner i'm not your way to happiness rinner ut i sanden. Snart är det slut.
Jag VET INTE men känns som att den här novellen försvinner ut i de blå helt ostrukturerat😅 är ledsen för det😅🔫
Puss på er så länge😘