Monstrets Hemligheter

Kapitel 9

Sylliá

Kapitel 9

Träningen blev emellertid svettigare, vi hade gjort muskelövningar och mer uppvärmning för att sedan göra ännu en spärrning mot varandra. Det var utmattande och jobbigt, speciellt när vi skulle springa och öva på vår kondition.

Det var under denna lektionen då jag visste på alla odds att Amiral Cass har någonting emot mig och en smula mot Jael. För Jael är det inte så konstigt när han försöker stå upp för en amatör som mig. Amiral Cass favoriserar och vill att de som är bäst inte ska ha någonting med svaga att göra med. Det var då han bytte ut Jael mot en blyg flicka medan Jael fick spärras mot en nästan lika stor och bred pojke som han själv.

Det var svårt att komma överens med flickan, hon slog inte särskilt hårt och blockerade inte ens när jag slog mot henne, hon lät sig själv bli träffad av hårda slag. Till sist vågade jag inte höja min näve mot henne. Hon började även gråta, jag tyckte synd om henne. Jag försökte stötta henne, men där kom Amiral Cass och skrek: "Du ska inte slå så hårt, du ser att hon är svagare då ska du vara på hennes nivå!"

Jag förvånas av han sätt att prata med dem han tycker mindre om, jag nickar som svar och tittar ner i marken av förvirring.

"Du borde skämmas!" Han tar tag i min tröja och drar upp mig så att jag möter hans ärrade ansikte och ilskna ögon, "Irin, ta hand om henne" Han vänder sig mot Irin som står en bit bort och iakttar händelsen framför hennes ögon.

Hon fnissar till, "Kan du inte ta hand om en flicka Tzaki?"

Amiral Cass rodnar men skakar sedan av sig rodnaden snabbt, "Du gör som jag säger Irin-Ósha" Säger han hårt.

"Da, moi Tzaki" Svarar Irin med en spelad suck och ett retsamt flin. Hon drar en gyllenbrun hårslinga bakom öronen och ler storsint mot mig. Hennes ansikte är full av torkat blod och hon verkar inte en aning skamsen över det.

Vi tar oss till ett avskilt träningsrum i den enorma salen, stor nog för att kunna träna i, där Irin under tystnad betraktar mig med sina vackra ögon, tills Amiral Cass kommer fram till oss. Irin står oskyldigt och tittar med ett leende på honom. Jag iakttar dem under tystnad när det ser ut som att dem talar med varandra utan att säga något. Irins utmanande och medvetna blick fylls med ingenting annat än stolthet. Amiral Cass är lika stel i sitt ansikte att jag nästan tror att hans ansiktsmuskler är helt och fullt döda.

"Från och med nu kommer Irin att spärras mot dig och hjälpa dig så gott det går" Amiralen höjer på hakan och lägger händerna vid bältet, "Hon är duktig" Ett svagt leende lyser upp hans ansikte och han tittar sedan allvarligt på Irin, "Och ta inte dö på henne.. än" Innan han vänder sig om spänner han blicken i mig och går därifrån. Jag vet inte om jag ska ta det som ett hot eller en varning.

"Stå rakt" Säger Irin plötsligt.

Jag vet ingenting annat än att lyda, hennes utseende är skräckinjagande och hennes sätt att stråla ifrån sig en sådan sur och speciell aura är helt sinnessjukt.

Hon tar ett par steg runt om mig med fokuserade ögon, hon kontrollerar och sätter ord på vad hon tänker,

"Du är en vekling" Säger hon med en bitter avsmak. Jag känner hur hennes ord träffar mig även om jag själv redan vet det. Jag är ingen speciell, ingen märkvärdig. Jag kommer förmodligen inte att klara mig långt i denna tävling.

"Det där gjorde ont" Säger jag och håller mig över hjärtat för att visa min poäng.

Irin tar ett steg fram och jag ett bakåt, hon sniffar till, "Jag menar det, du stinker av veklingarna blod"