Monstrets Hemligheter

Kapitel 5

Sylliá

Kapitel 5

Medan Candiel rotar i min garderob tittar jag ut på den redan folk fyllda staden, soluppgången glänser i guld och himlen är molnfri. Det finns inga tecken på ett oväder eller att ett oväder har varit. Alla skador är försvunna med hjälp av magi. Fascinerande.

Jag lutar mig mot den uttöjda fönsterbrädan och sätter mig upp på den. Jag lutar mig mot glaset och känner hur det pirrar i kroppen. Tänk om glaset spricker? Jag skakar av mig den skrämmande tanken och väntar på Candiel som går på tå ut ur rummet med en hög av kläder i famnen. Jag suckar ljudligt.

     Hon vänder sig mot mig och ler, hon verkar glad idag trots vårt sammanbrott igår. Hennes skada är osynlig bakom klänningen, om hon inte hade visat det för mig hade jag inte ens misstänkt att det fanns ett sådan sår på hennes skulderblad.

"Det kommer inte ta lång tid" Hon släpper ner högen med kläder på soffan och passerar mig in till badrummet.

       Det tar inte lång tid innan hon börjar pratar igen: "Hur mycket smycken vill du ha?" hojtar hon från badrummet och jag suckar ytterligare en gång till.

    "Inga" svarar jag kvickt, "om det är ett alternativ" suckar jag.
    "Absolut" Säger hon glatt, "Inte" lägger hon till torrt. Jag rynkar på näsan och hoppar ner från fönsterbrädan. Candiel kommer ut med ett par smyckesaskar i handen. Vid alla helgon, hur trollar hon fram alltihop?

     Candiel sätter sig ner i soffan med en duns "Ställ dig här gumman" säger hon och pekar framför sig. Jag torskar motvilligt fram till henne. Candiel tar fram ett par plagg med en extrem silkes mantel ner från axlarna. Hon slänger undan den och ger ifrån sig ett missnöjt ljud, hon snappar tills sig ytterligare ett till plagg, hon granskar den motvilligt och slänger iväg den till andra änden av soffan. Hon rotar fram ett till men slänger ifrån sig den lika snabbt. Detta pågår i ett par långa minuter tills hon ger ifrån sig ett högt missnöjt suckande: "Jag vill att du ska ha klänning" hon gräver runt i högen av tröjor och byxor utan att fastna för en enda.

Mitt hjärta skippar ett slag och hoppar till av glädje "Det är lugnt, jag behöver ingen klänning" Vädjar jag och tar upp ett par mörkröda byxor, "Dessa ser bra ut" säger jag och slår ut med armarna.

Candiel rynkar på näsan med avsky, "Du måste se bra ut"

    "Jag tar på mig min Jubilé" Säger jag kvickt, "Jag tar på mig allt annat än en kliande klänning, snälla"

     Hon suckar djupt, idag är det säkert inte en av hennes bästa dagar förmodar jag. Inte en av mina heller - Jael, jag hade sårat honom, jag hade slagit honom av ursinne, inte som jag brukar göra. Minnen som jag önskar aldrig fanns, saker som hänt och händelser som ärrat mig för livet. Jael är stark och jag är svag. Jag kommer aldrig kunna ta in allt som hänt och försöka glömma det för en gång skull. Jael är mitt enda hopp, han kan hjälpa mig. Men jag vet inte hur jag ska kunna bemöta honom efter det jag gjort.

    "Candiel" säger jag och tar en av hennes händer, osäker på hur jag ska formulera mig, "Finns det några präster här?"

     Candiel hoppar till av obehag "Vad behöver du en präst till?" kvider hon.

     Jag biter mig i tungan och bestämmer mig för att berätta om den gamle mannen igår eftermiddag. Att jag hade gått runt i de imponerande danssalarna och sedan stått framför en av de vackra målningarna av en Caallik hjort. Jag berättade hur prästen såg ut men jag berättade inte vad han hade sagt. Jag pratar om hur han sedan gjort att en blixt träffat glaset som blickade ut mot den regniga skyn och sedan hur han bara försvann ur tomma intet.