Monstrets Hemligheter

Kapitel 7

Sylliá

kapitel 7

Mina ögonlock är tunga och min mage smärtar till när jag sätter mig upp i sängen, mitt huvud dunkar av smärta och min kropp är svag. Jag är hungrig och min tunga är alldeles torr och sträv av törst. Jag blickar runt om mig och jag får syn på en silhuett vid det mörka bortre änden av mitt sovrum, jag förmodar att det är Candiel som bevakar mig som vanligt. Hon tittar ut genom fönstret, det är mörkt ute men rummet är tent med ett par ljus som lyser upp en del av rummet. Förutom där Candiel står.

"Candiel?" Jag tar tag i ett av ljusen som ligger på nattduksbordet medan jag rör min arm närmare mörkret som är lika tjock som en skugga, med osäkerhet hoppas jag på att det är Candiel som står där.

Ett par gröna emerald ögon öppnas och lyser genom dunklet, de rör sig närmare med en sakta och ojämn rörelse. Det är inte Canidel, "Du borde inte röra dig" Samma ljusa, ekorrliknande stämma ekar fram från mörkret, flickans blåslagna ansikte blottas och hon ler ett snett leende. Hon kommer fram till mig, hennes kläder är färglösa och det är bara metallet som glimrar till då och då, "Somna om" hon sträcker händerna mot mig och en havsblå magi omsveper mig, den är grötig och varm, men den är svalkande på samma gång, magin vaggar mig till sömns.

När jag vaknar upp igen ljuder mitt rum av ljus och jag tvingar mig själv att vänja mina ögon vid det starka solljuset. Min kropp gör ont och det är mycket som hade hänt igår, jag känner mig omtumlad och oerhört trött. Var flickans härkomst en dröm? Vilken oförutsägbar dröm.

Men när mina tankar vandrar djupare mi4nns jag hur soldaterna hade dragit mig tillbaka ut ur den kvinnliga generalens boning. Jag lever. Jag trodde att jag skulle bli bortförd. Men det verkar som att jag hade haft fel. Även om jag hade gjort fel hela tiden... så är jag vid liv. Jag vill skratta av lycka men Riten är fortfarande inte avklarad. Jag måste få veta om Jael också är vid liv och om han också har klart den första prövningen. Jag kommer inte kunna leva med mig själv om jag aldrig kommer att se honom igen, jag vill be om förlåtelse.

Jag lyckas ta mig upp ur sängen när jag ställer mig upp och kastar en blick mot spegeln intill väggen syns stora rejäla blåmärken runt mina överarmar, mina knän är uppskrapade inklusive mina handflator. Mitt ansikte är sårigt och blåslagen. Jag suckar tungt och tar mig ut ur sovrummet med min vardagliga Jubilé omsvept runt mig, en arm tag i mig och Candiels honungsbruna ögon möter min. "God morgon sömntuta" hon ler stort, "Du kommer bli försenad till..." Hon granskar mitt ansikte med uppspärrade ögon, "Vid alla helgon" mumlar hon. "Vad gjorde dem med dig!?" hon tittar på mig med en ansträngd blick.

Jag granskar hennes oroliga ansiktsuttryck. Är det inte normalt att dem som klarar av första utmaningen kommer tillbaka med sår och blåmärken? "Det var mycket dem gjorde" suckar jag och tränger mig förbi henne, "Trots allt så kommer jag komma försent snart"

"Du stannar här flicka" Muttrar hon och drar mig tillbaka, "Du ska berätta allt för mig" hennes stämma är hård och allvarlig, men jag vill inte prata, jag vill se Jael. Det är det enda jag vill.

"Jag borde skynda mig"

"Låt mig åtminstone höra en del av historien"

"Du såg vad vakterna gjorde" snäser jag, "Då vet du vad som händer när man slungas runt som en leksak"

Hennes blick blir ilsken men sedan en aning lugnare, "Låt mig fixa till dig" hon kupar en hand mot min kind, hon stryker tummen över ett svullet blåmärke och ler sedan stort. "Du måste i och för sig se bra ut" hon korsar armarna över bröstet och drar på ena mungipan. Samma Candiel som vanligt, jag suckar. Jag vill egentligen säga nej men jag nickar motvilligt, jag vill inte få uppmärksamhet och jag vill inte bemöta Jael på detta viset. Han kommer att oroa sig i onödan som den gången då jag hade råkat hamna i trubbel, Jael hade blivit rasande och stått upp för mig när jag behövt det som minst, jag hade kunnat klara mig själv.