Monstrets Hemligheter

Kapitel 4

Irin

Kapitel 4

Det är alldeles tyst i rådrummet när den ena efter den andre talar. Rådet hålls i en nuvarande annan gamak eftersom att jag fick fnatt i den andra. Det kryllar av de folk jag minst vill se vid detta lag, jag vet att dem tycker och tänker minst samma sak om mig, men det har jag ingenting emot, dem får tycka vad dem vill om mig. Det är Skuggmästaren som bestämmer om jag ska vara med eller inte, nu har han valt att jag ska närvara under rådsmötena. Det får dem leva med.

Både gamla som unga sitter i rummet, jag är den yngste, bara sexton. Skuggmästaren sitter vid slutet av det avlånga bordet i rummet. Bordet är av vit sten, ett väldigt slätt och skimrande utseende. Den känns sträv, men stenen ser vackrare ut än marmor, jag förmodar att det är för papper, så att dem inte slinter och flyger ner till golvet. Latmaskar. Plocka upp det bara.

Jag muttrar tyst för mig själv, jag lutar mig mot hörnet och gömmer mig i skuggan Skuggmästaren kastat över mig, han vet att jag hatar det ljuset som kommer utifrån och att bli uttittad är inte heller en hit.

Han hade välkomnat mig med öppna armar efter förrädarens incident. En stormare som förrått far, snarare varenda en av oss och satt oss alla i en sits där vi aldrig skulle kunna överleva. Besättningen hade förgäves försökt hålla fartyget i schack, det var redan försent att skingra stormaren från att skapa fler åskoväder, åskan hade redan tagit över. Jag saknar far, men jag har lärt mig att inte sakna de som redan försvunnit och det som inte finns längre.

Jag tittar ut över männen i rummet, ett fåtal kvinnor sitter där med oss, Fréy är en äldre dam med gråsprängt hår och till viss del slät hy, Illume är några år yngre än Fréy och är befälhavare över tredje armen, hon har två ärr tätt över det högra kindbenet och hjässan. Jóskarva är säkert äldre än vad hon ser ut, hennes kastanjefärgade hy ser ut som silke och hennes kläder blottar stora delar av hennes vackra hy, hon är en skicklig stormare.

Männen i rummet är så många att jag glömmer vad alla heter. Micah är lätt att komma ihåg, han hjälpte mig med skytte när jag var nyanländ, han skällde ut mig många gånger när jag inte lyssnade på hans instruktioner. Han är en rödhårig jätte med breda axlar och ett par ärr i ansiktet. Kassib hade också hjälpt mig de första månaderna.

"Vi har letat överallt, Moi Sáilano" säger en man med långt svart skägg vid namn Kezéf. Han sitter mellan Illume och en spinkig man. Kezéf lutar sig fram och kastar en blick på Skuggmästaren som sitter tyst och lutar sig bakåt i stolen. Skuggmästarens svarta hår är blankt av svett efter vår träning, han hann nog inte göra sig i ordning till mötet, men han ser ändå ut som ett helgon där han sitter som en adel.

Skuggmästaren lutar sig sedan fram lugnt och blickar ut över de oroliga rådsmedlemmarna, "Har ni letat i södra Etruan?" hans mörka mjuka stämma klingar i mina öron och jag lutar mig närmare. Fréy kastar en avskyvärd blick mot mig och jag lutar mig genast tillbaka. "Har ni tittat i hela Dëditon eller finns det några problem?" Skuggmästarens elfenben färgade ögon betraktar medlemmarna medan han fingrar på sin svarta Jubilé.

"Nej" Säger Illume med armarna tätt i kors över bröstet, "Jag har sänt minst tre trupper från varje enhet runt om i hela Dëditon och mindre än hälften av trupperna har kommit tillbaka, hälften av dem som kom tillbaka levande var skadade. Resten har säkert blivit slaktade av monstrena, som tydligen kommer från ingenstans" Illume låter irriterad, när hon öppnar munnen igen börjar Micha tala:

"Jag har sett era skadade män" Han tittar mot Illume tvärs över bordet med en medlidsam blick. Illume nickar tacksamt. Micah vänder sig sedan mot Skuggmästaren som ser ut att tänka för sig själv. "Det måste finnas något vi kan göra"