Monstrets Hemligheter

Prolog

Den mån grå skiffer färgade hjorten travar fram till mig på ängen, med glänsande vita horn som skär genom nattmörkret. Dess päls ser mjuk och skimmeraktig ut när månen lyser på den. Dess flock står och betar en bit bort, men den nyfikna hjorten travar allt närmare. Jag står lugnt och stilla medan min korta arm sträcks sakta ut mot den apelkastade hjorten. Hjortens näsborrar fladdrar nyfiket och dess tjocka manke sträcks närmare mig. Mina fingrar snuddar vid den tills hela min hand får känna på dess lena vackra päls. Det känns som släta flintastenar, mjukt och vårdbart. Bara om Jael sett detta nu.

Jag och Jael är båda föräldralösa. Jag kom till barnhemmet för cirka sju år sedan när jag var fem år. Jael hade varit där några månader tidigare än mig. Vi har varit bästa vänner ända sedan dess.

Just nu undrar jag bara var han är. Det brukar inte ta såhär lång tid att gå på toa i skogen. Snart kommer jag att gå tillbaka till barnhemmet utan honom. Om Remliel får reda på att vi varit ute mitt på natten kommer vi båda att få halsen avskurna. Jag ryser av tanken och fokuserar mig på den nyfikna hjorten istället. Hjortens ögon möter mina. Dess blick känns annorlunda nästan som att den ser rakt igenom mig, den ruskar på huvudet medan jag drar min lilla hand över hans stora manke.

Men jag njuter inte lika mycket som jag borde göra. Jael är inte här och jag vill gärna dela denna upplevelsen med honom. Han hade älskat att vara så här nära en Caallik hjort. Speciellt en nyfiken en.

Efter ett par snabba sekunder drar hjorten sig undan med en majestätisk vridning med buken, den vänder sig om och lyfter huvudet stolt för att visa sina stora vackra horn på huvudet. Jag ryggar tillbaka av dess växande storlek, den är trippelt så stor som mig och Jael tillsammans. Hjortens ögon lyser upp i mörkret, dess magi är stark. Denna varelsen är en magisk Caallik hjort. Jag kan inte tro mina ögon. Dem är mycket sällsynta och populära av sin magi som stärker Diviners krafter. Bara ett hårstrå från denna varelse skulle kunna stärka en Divin. Jag titta med misstro in i dess starkt lysande ögon som sakta men säkert bländar mig, tårar fylls i mina värkande ögon. Hjorten vänder huvudet och börjar trava sakta tillbaka till sin flock.

Jag står som förlamat och stirrar intensivt på dess kropp som ljuder av magiskt ljus. hjorten vet att den är vacker och visar det på högsta nivå. Det gör att jag känner mig så liten och svag.

Ljuset strömmar genom dess lena päls och ljus dansar omkring den som en ballerina, över det gröna gräset på ängen. En svärm av ljus flyter runt om den magiska hjorten likt en orkan. Ljusmagi, en magi som bara tillhör djur. Inte människor för den delen.

Ett högt swishade ljud hörs precis bredvid mig som följs av ett ljudligt knall, det flyger förbi mig med en grå stråle efter sig. En stank av krut bränner i min näsa. Just i det ögonblicket förstår jag vad det är. Skottet borras in i hjortens manke och utan förvarning stegrar sig hjorten med ett gällt gnäggande och börjar rusa rakt emot mig med hornen redo för att spetsa mig.

Jag vänder mig om för en sekund och får syn på Remliel med ett hårt grepp om Jaels öra, hon drar en aning. Jael stretar emot för att behålla örat men för all del i onödan. Två dussin soldater med enorma gevär i händerna sitter upp på var sin häst bakom Remliel och Jael. Dem tänker döda hjorten. Jag skakar på huvudet. Idioter, dem är idioter allihopa, om dem lockar till sig hela flocken kommer vi att dö allihop. Dem får bara inte döda ett magiskt väsen. Caallik hjortar är modigare och starkare än de normala hjortar, dem kommer definitivt att attackera om soldaterna utgör ett hot, som dem redan gör.

"Spring Flicka!" skriker Remliel strängt med en aning orolighet som jag aldrig hört tidigare.

Två av gevären avlossas ytterligare med ett högt knallande, kulorna forsar fram mot den magiska Caallik hjorten förbi mig och träffar sitt mål. Hjorten ställer sig upp på båda bakbenen och slängde med huvudet i panik. Dess blanka päls börjar snabbt fyllas med våta blodfläckar, men hjorten fälls inte än.