Monstrets Hemligheter

Kapitel 1

Sylliá

fem år senare

Även om det är mitt på morgonen steker solen genom trädkronorna, det ljus som tar sig in dansar på marken likt skickliga danserskor, träden är djupt gröna och hela. Buskar är fyllda av stora och mogna bär, även de får fruktbara träd har vackra frukter.

Jag tar ett hårt grepp runt hjalten på mitt svärd som ligger i skidan vid min höft. Jag och flera dussin ungdomar rider genom Mosquares vyn för att komma till Maalaguin. Det låter som ett självmordsuppdrag i mina öron. Men det vi ska göra i Maalaguin är tydligen värt det. De flesta av ungdomarna är sjutton och arton, det är bara ett fåtal tridsskickliga sexton åringar som följer med för att gå Riten i Maalaguin, nordväst om Dëditon. Jag har tränat för Riten så länge men jag känner mig fortfarande tveksam. Stridsteknik är en av de viktiga momenten, skytte och försvar. Om man har egenskapen att bli soldat för att beskydda Dëditon i angrepp, även mot... monsterna. Eller bara för att bli en spion inom det kungliga hovet. Den sista prövningen kommer att vara gruppvis, tio ungdomar från olika länder och stater runt om i hela Dëditon. En prövning framför en publik där dem släpper lös två, till och med tre Monastraes för de tio ungdomarna att döda med närstridsvapen. Detta moment ingick för elva år sedan och ingen har stått upp mot det.

Jag rycker till av hur mycket död det kommer att skapa och att en hel publik ska se på när ungdomar blir slitna i stycken av vilda monster. Diviner kommer att ha det lättare, det bemästrat magi och kan lätt försvara sig själva medan Inalá-zás -ikke diviner- kommer att ha det svårare. De som klarar av Riten kommer att få ett medborgarskap. Jag har ingen aning vad som kommer hända med dem som inte klarar sig igenom Riten, men någonting kommer definitivt att hända.

På något vis så hoppas jag att Jael inte kommer att lämna mig för någon vacker Maalaguinisk flicka, även om det är han som bestämmer över sitt liv, så vill jag att han ska stanna. Jag skrattar till av den dumma tanken, men behåller den ändå, bara för att roa mitt hjärta.

Soldaterna som rider framför och bakom oss ungdomar pratar lika mycket dem också. Dem skrattar som bara män kan göra och pratar om vackra kvinnor och hur mycket alkohol dem ska dricka. Blotta tanken på det gör att jag ryser men jag skrattar ändå åt deras önsketänkande.

Jael rider bredvid mig och verkar mycket mer avslappnad än vad jag är. Ungdomarna runt om oss pratar och skrattar, man kan knappt snappa upp ett enda ord av vad dem säger, alla talar i mun och man hör inte ens sig själv tänka.

Jag verkligen hatar att rida genom Mosquares vyn, efter det som händer för fem år sedan litar jag inte på beskydd. Den dagen hade Remliel också blivit slaktad av dem varelserna. När jag tänker tillbaka på det borde jag ha gjort något mer än det jag hade gjort. I och för sig klarade sig Jael på grund av mig. Men knuten i min mage försvinner aldrig.

"Sov du inte bra idag heller?" Jaels röst är mörk och mjuk, nästan harmonisk. Det gör mig irriterad. Hur kan man låta som en Tuscan i de högre rangerna, när man egentligen är en faderlös retsticka? Han tittar upp på mig med ett mörkt ögonbryn höjt högt i hans panna.

"Nej, som vanligt" svarar jag hårt.

Jael nickar och ler sedan retsamt, "Det är för att du är en sådan sticka" säger han, "Du borde äta mer"

Jag rycker till och sliter ut en av mina äpplen i sidoväskan på hästen och slänger den mot honom. "Tyst!"

Jael fångar äpplet med en hand och skrattar ljudligt. Det är sant, jag äter nästan ingenting och jag sover nästan ingenting heller, varje natt kan jag inte somna eller så har jag en mardröm om det som hände för fem år sedan. Jag brukar vakna upp mitt i natten skrikandes av minnen som jag återupplever. Det är därför jag inte kommer klara av Riten.