Monstrets Hemligheter

Kapitel 3

Scylliá

Kapitel 3

Jag vänder mig om så häftigt att jag snurrar runt igen, jag snubblar till och jag faller nästan framåtstupat, jag stödjer mig mot pelaren för att hålla balansen. Ett gammalt ansikte tar form framför mig, hans ögon är insjunkna och ögonlocken tunga. Hans kinder är ihåliga och läpparna smala. Den gamle mannens hår är grått och tunt.

Jag sväljer och granskar honom tyst, han står nära mig. Han luktar stark alkohol och konjak, jag rynkar på näsan av den starka lukten.

Han har på sig en grå rock och en grå rund hatt på huvudet. Han ser ut som en munk, eller en präst av något slag. Jag har inte sett några religiösa kännetecken här, eller över huvud taget en person som ser ut att tillbe någon gud eller något helgon.

"Det du tittar på är en Caallik hjort" säger han med samma sträva stämman. "den ... "

"Jag vet" inflikar jag snabbt, han blir nästan förvånad, men han ler sedan skrämmande, så att rader av gula och svarta tänder blottas. Han granskar mig i ett par tysta sekunder. "Så du vet? ... " Han mumlar kort och tar ett steg fram mot mig, jag lutar mig längre mot pelaren för att undvika den stinkande lukten. "Du har sett en, inte sant?"

Jag rynkar på pannan och nickar kort. Han mumlar något ohörbart "Finns det något du inte vet, flicka?" säger han plötsligt. Klart att det finns saker jag inte vet. Alla vet väl inte allt, eller? Han nickar kort och tar ett steg tillbaka. Jag andas ut av lättnad tills han säger: "Allting har en anledning, Pérmitina, en början och ett slut"

Han drar på ena mungipan så att fler rynkor blottas. Jag förvånas av uttrycket 'Pérmitina' det är på Usió'sanvi. I Edoppea brukade Remliel eller de andra ledarna använda uttrycket för att kalla oss ungar dåraktiga.

"Du har frågor som du vill ha svar på, men jag är rädd för att det bara finns en person som kan svara på få av dina frågor" säger han som om han läst mina innersta, personligaste tankar. Tankeläsare. Det finns få sådana, jag har lärt mig att frukta dem, det har säkert alla i hela Dëditon lärt sig. Jag skruvar på mig ängsligt. Han tar en lång paus innan han öppnar munnen igen "Det som kommer att hända har en anledning och din härkomst har en anledning" Han vänder sig om och tar ett par steg innan jag skyndar mig fram till honom, fylld av förvirring i rösten "Vem kan ge mig svar!?" säger jag lika snabbt som Candiel burkar tala.

"Må helgonen beskydda dig, Pérmitina" Säger han och tittar på mig med de gröna insjunkna ögonen. En blixt dundrar till utanför, ljuset bombarderas runt rummet, jag faller ner på knäna och skyddar mina ögon mot det starka vita ljuset. Knallet ekar i mina öron, jag skriker till och fångar mig med mina händer när jag faller framåtstupat. Jag tittar trött upp och skakandes, men han är inte där. Han har försvunnit. Jag tittar oroligt ut över dansrummet och ser hur ett mattsvart kraftigt blixtnedslag syns på glaset som blickar ut mot den mörk molniga skyn.

Allting har en anledning, Pérmitina, en början och ett slut.

Jag ryser till av hans tillfälliga närvaro. Vem var det? Jag kan inte sluta skaka. Tankeläsare. Omöjligt. Jag skakar på huvudet. Präster kan vara lite rubbade ibland, men han... han var annorlunda. Han var säkert en Stormare. De som kan kontrollera vädret. Han måste ha varit en mäktig sådan. Om han är en Tankeläsare borde inte Skuggmästaren vet då? Jobbar han för Skuggmästaren?

Mitt hjärta klappar mot min bröstkorg och blodet susar i öronen efter den höga smällen. Jag hävdar mig upp på benen och tittar skräckslaget omkring i rummet efter något tecken på vart han kan ha försvunnit. Jag håller mig om magen medan ett illamående far upp i halsen på mig. Spya tränger sig upp i munnen och jag tvingar tillbaka den, ner i magen. Smaken av besk magvätska fyller mina smaklökar och bitar av maten som trängt sig upp sitter kvar i halsen. Jag hostar upp bitarna som stöter ner i golvet med ett dovt ljud som gör att jag kväljer. Min mage känns frätande och maten som ligger där känns tom. Kräklukten sipprar in i mina näsborrar och jag hindrar mig själv från att spy igen. Jag lunkar varsamt fram mot dubbeldörrarna. Ingen får se mig, det är det enda jag kan tänka på just nu. Jag slänger upp dörrarna och skyndar mig vidare ner mot trapporna. Tomhet fyller mig och jag vet inte vad jag ska tänka när jag når trapporna. Jag skakar fortfarande och mina ben känns svaga, nästan som om dem ska vika sig dubbelt.