Hon lät handen glida utmed det smått skrovliga träskrovet. Trots att hon mycket väl hade sett skylten som talade om att det var strikt förbjudet att vidröra museiföremålen, tillät hon sig att varsamt smeka träet.
Hon kunde bara ana vad det här skeppet hade varit med om. Alla storslagna äventyr och kanske även en och annan strid. Om hon slöt ögonen kunde hon känna den salta havssmaken i munnen och vinden som lekte med hennes hår.
Suckande drog hon tillbaka handen, men utan att ta blicken från den magnifika uppenbarelsen framför henne. Hon skulle ha kunnat göra vad som helst för att få vara med om det här skeppets glansdagar. Att faktiskt vara där. Kroppsligen. Fast hon visste att det var inget annat än en barnslig önskedröm.
Innan hon gick vidare, viskade hon "hej då" till skeppet, fastän hon visste att ingen kunde höra henne.
YOU ARE READING
Veckans fiktion
General FictionSedan den 3 januari 2020, publicerar jag varje fredag ett inlägg på mitt Instagramkonto under titeln och hashtagen "Veckans fiktion". Här kommer jag att samla dessa kortare texter så att även du får möjlighet att läsa dem. "Veckans fiktion" är inspi...
