Hon slöt ögonen och kände hur droppe för droppe föll på hennes huvud. Landade i hennes hår.
Hon tänkte sig att varje droppe speglade hennes egna tårar. Speglade den smärta hon kände. Den ångest som bit för bit byggdes upp inom henne.
Egentligen ville hon bara ställa sig och skrika rakt ut. Skrika ur sig kaoset som bebodde hennes kropp. Men det visste hon att hon absolut inte kunde göra. Då skulle alla ta henne för tokig.
Just då upphörde regndropparna att falla.
Hon fortsatte att gå i sina blöta kläder. Kände hur de klibbade mot kroppen.
Hennes blick fastnade vid en stor och ensam droppe som låg på ett blad i en av buskarna som hon passerade. Den såg nästan ut som en diamant. Gnistrande. Blänkande. Ståtlig.
Hon log när hon gick vidare. Hon skulle bli som droppen. Trots omständigheterna skulle hon vara sitt bästa jag. En diamant. Oavsett vad.
YOU ARE READING
Veckans fiktion
General FictionSedan den 3 januari 2020, publicerar jag varje fredag ett inlägg på mitt Instagramkonto under titeln och hashtagen "Veckans fiktion". Här kommer jag att samla dessa kortare texter så att även du får möjlighet att läsa dem. "Veckans fiktion" är inspi...
