Samtidigt som löven faller {AVSLUTAD}

Epilog (Sen)

Hej allihopa! Här kommer en sen epilog, som tack för 230 läsningar :)
Antagligen är den lite bättre än resten av boken för att mitt skrivande har utvecklats rätt mycket sedan då. Ok, ville bara säga det. Ha en trevlig dag❤️❤️
Jag och Zarakie satt vid klippavsatsen i utkanten av skogen. Det var bara någon minut kvar tills jag skulle förvandlas, tills jag skulle bli en människa igen. Jag kände redan hur det börjat sticka i kroppen. Zarakie vände sig mot mig.
"Gira...?"
Jag nickade.
"Innan du måste gå..."
Zarakie såg besvärat på mig.
"Snälla, stanna hos mig inatt. Snälla?"
"Varför?"
Zarakie svarade inte. Han såg upp mot månen som lyste klart och bländande starkt. Han ylade. Det var då han började förvandlas, i samma ögonblick som mig. Han växte och plötsligt var han en pojke i min ålder. Jag stirrade på honom.
"Zarakie!?"
"Leo", sa Zarakie (logik) med ett leende.
"Du är en varulv, precis som jag!"
Leo skakade på huvudet. "Inte varulv. Hamnskiftare."
"Jag kan bestämma när förvandlingen inträffar", skyndade han sig att förklara. "För det mesta är jag en varg. Det känns bättre i mig."
Jag nickade. Jag kände mig glad, någonstans inuti. Jag var inte ensam om den här människo-varg grejen längre. Hade aldrig varit, ju. Men ändå...
Plötsligt tog Leo tag i min handled. Han drog in mig i en stor, varm kram. Jag kände hur jag rodnade. Det syntes iallafall inte om man var varg. "Gira", mumlade Leo.
"Jag visade dig det här... därför att..."
"Ja?"
Han såg tvekande på mig. "Därför att..."
"Därför att jag älskar dig."
Mitt hjärta slog en volt i bröstet. "V-vad?"
Plötsligt hände det bara, utan att jag ens hann förstå det. Leo kysste mig. Sedan log han.
"Det."

Jaa, det var epilogen och nu är boken slut :)
Tack och tack igen för 230 läsningar och nio följare, 45+ favoritmarkeringar <333
Det här va inte världens bästa epilog men ville bara få med grejen att Zarakie och Gira ska vara en
g r e j .
Ok, tack ännu en gång- Nu räcker det nog. Hejdå, äääälskar eeeer! Som vänner