Samtidigt som löven faller {AVSLUTAD}

19

Tre dagar hade gått och Zally låg i sin lövbädd hela dagarna. Zarakie hade lärt mig hur man jagade, och på lunchen kom jag in till Zally och la en köttbit bredvid henne. Sen gick jag. Just idag var hon vaken när jag kom in. - Du är vaken! Utbrast jag. - Ja, och jag tror jag är frisk nu, sa Zally. Hon såg faktiskt relativt pigg ut. Hon slukade köttet och tuggade ljudligt. - Jo, förlåt för att jag halvt dödade dig, sa jag och skrattade nervöst. - Äh, nu är jag ju bra igen, sa Zally.
- Om du säger det så. Kvällen kommer snart, kom, vi gör nåt roligt! Zally reste sig upp. Vi bestämde oss för att fånga löv som föll mellan tassarna. Det var jättekul! Vi höll på hela dagen, tills Ek (ni minns väl Ek?), kom och hittade oss inne bland träden. - Jaså där är ni... sa hon bittert. Zally och jag stannade upp. - Eh... Vad vill du? Frågade jag nervöst. Snacka om att jag kände mig pinsam just då. - Zarakie ville prata med er, mumlade Ek. Zally gav mig en misstänksam blick, sen gick både bort till Zarakie och Matt som satt vid sjön. Zally satte sig bredvid Matt, jag bredvid Zarakie. - Du mår bra igen, Zally! Utbrast Zarakie. Zally nickade. Sen satt alla där helt tysta. Jag kollade ner i sjön. Där simmade många fiskar. - Ek sa att du ville prata med oss, sa Zally till Zarakie. - Egentligen... mumlade Zarakie. - Vad?
- Egentligen ville jag prata med någon annan... Han tystnade. Jag såg in i hans gula ögon. Sen gick han därifrån, och Matt följde efter. Jag och Zally satt vid strandkanten, men vi sa inget. Jag tänkte lite på mormor och mamma, de åker hem imorgon. Det gjorde mig inte något. Jag mindes mormor, som jagade mig hit. Och mamma, som låste ute mig. Egentligen visste jag att de inte älskade mig längre, men deras närhet var en trygghet för mig.