Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 57

  Brianna var tyst framför mig där hon satt uppe på bänken i mitt badrum och hade inte sagt ett ord sen vi hade lämnat huset som Amanda hade hållit henne i. Hon hade inte sagt ett ord i bilen när Mike hade frågat hur det var med oss båda. Det var knappt hon hade reagerat på när vi pratade men det kanske inte var så chockerande. Efter allt som hon har gått igenom senaste tiden måste hon var psykiskt utmattad vid det hör laget. Fysiskt också efter all tortyr som Amanda och hennes killar utsatt henne för. Bara tanken av deras händer på henne fick mig att rysa av obehag.

  Jag satt och tvättade igenom alla hennes sår samtidigt som jag försökte hålla tillbaka alla tårar som ville smita från mina ögon vid synen av henne. Eller snarare skicket hon var, alla sår som var placerade över hennes kropp. Jag hatade Amanda för vad hon gjort mot Brianna men jag hatade nog mig själv mer som lät det hända. Brianna var i den här sitsen, igen måste jag lägga till pågrund utav mig.

  Jag vet inte fall Brianna stängt av helt och hållet efter allt som hänt eller fall hon bara var immun mot stinget som rengöringsspriten brukade ge efter sig efter allt hon gått igenom senaste dagarna. Vad det än var så gjorde hon varken något ljud eller några ansiktuttryck för att visa på några känslor medan jag rengjorde hennes sår. Hon satt bara som en staty framför mig och väntade på att jag skulle bli klar.

  Det var säkert en halvtimme enare som jag torkat bort det sista torkade blodet från Briannas kropp och såg till att alla hennes sår var rena innan jag slängde ner alla tussar och annat skit som jag använt i papperskorgen. Brianna hade fortfarande inte sagt något utan kollade bara ner på sina fingrar som pillade smått på tröjan som hon fick låna av mig.

  "Vill du ha något att dricka eller äta innan vi får dig i säng?" frågade jag men än en gång skakade Brianna bara på huvudet som svar och jag suckade smått. Flertal gånger hade jag nu försökte starta en konversation med henne, frågat henne vart hon hade mest ont och fall det var något jag kunde göra för att hjälpa henne. Men hon har inte svara mig en enda gång.

  "Brianna jag vet att du har varit igenom en massa dem senaste dagarna men snälla stäng mig inte ute. Att bara hålla allt inte kommer inte att hjälpa något. Så snälla Brianna släpp in mig, prata med mig"

  "Och säga vad? Att jag mår skit?" frågade Brianna med en svag och raspig röst men innan jag hann svara henne fortsatte hon prata igen. "Att jag har ont i hela kroppen och att varje gång jag stänger ögonen så känner jag Amandas händer på mig. Eller att jag förmodligen kommer att drömma mardrömmar om det här i flera veckor fram över, för trotts att Amanda är borta så kommer jag att hela tiden titta mig om axeln för att se att jag inte blir förföljd. Är det vad du vill höra Jason? Är det vad du vill att jag säger? Eller vill du att jag ska ljuga och säga att allt kommer bli bra, att det inte är så farligt som det ser ut?"

  "Brianna jag förväntar mig inget speciellt svar, jag vill att du säger hur du faktiskt mår och känner. Vi har alltid varit öppna med varandra och alltid kunnat prata öppet med varandra så jag ber dig Brianna, släpp in mig"

  Jag stod nu framför Brianna där hon satt på bänken med benen hängandes över kanten, hennes händer vilande på hennes lår. Hennes blick låg på hennes händer några sekunder till innan hennes blick höjdes för att möta min. Tårar var återigen synliga i hennes ögon vilket fick mitt hjärta att hugga till än en gång. Sen utan att egentligen tänka la jag min hand på hennes kind för att torka bort tårarna som nu rann längst med hennes kinder. Men istället för att säga något för att faktiskt förklara vad hon kände om allt lutade hon sig bara mot mig samtidigt hennes armar lindades runt min midja för att dra in mig i en nästintill benkrossande kram.