Kapitel 4

2K 28 1
                                    

"Vad heter du förresten?" frågade Jason efter att vi suttit i tystnad ett tag och jag kollade chockat upp på honom. 

 Vi hade inte sagt något till varandra sedan vi var inne i badrummet. Vilket nu var en timme sen. Jag har suttit och läst min bok då det var det enda som Jason lät mig göra medan han hade ett samtal med vad jag antog var någon i hans gäng med tanke på samtals ämnet dem pratade om. 

 

 "Hej Mike det är jag" sa Jason och började vandra runt i rummet "Ja allt är fixat och gick efter planerna. Eller själva jobbet i alla fall" .......... "Vad jag menar det? Hm låt mig tänka. Kan det ha något med att polisen var där och jagade mig därifrån" ....... "Nej dem såg aldrig mitt ansikte. Jag hade luva och hade huvudet neråt så att dem inte skulle kunna se mig"......"Nej jag vet inte hur dem kom dit. Bomben smällde precis innan dem kom så det måste ha vart någon som sagt något till polisen om att jag skulle göra jobbet”......”Nej jag vet inte vem det skulle kunna vara. Men förmodligen så är det någon av våra som vill sätta dit mig"......."Nej inte dem men kanske dem som fixar grejerna åt oss"....."Hur jag vet det? Hm det kanske beror på att förutom ni killar så är det bara två andra som visste om det här jobbet. Och efter som jag antar att det inte är någon av er så måste det vara dem"......"Ja gör det du. Jag kommer senare idag eller imorgon. Det beror på hur länge poliserna fortsätter att cirkulera runt här"......"Jag är hemma hos någon random tjej"......"Vart skulle jag annars ta vägen då Mike? Det var enda sättet att komma bort från poliserna utan att behöva komma i fight med dem. Och det hade bara blivit än ännu större chans att dem skulle se vem jag var"......"Okej. Jag hör av mig sen när jag har stuckit här ifrån"

  Efter det hade inget mer blivit sagt förs än nu. Jag hade velat ställa en massa frågor om det här "jobbet" eller var det var dem pratade om men jag höll tyst. Rädd att jag skulle säga något dumt och få Jason sur igen. För just nu hade han lugnat ner sig och jag ville hålla det så. Eller det berodde helt på om jag kunde hålla min mun tyst. Vilket vi alla vet skulle bli väldigt svårt för mig.

  "Och jag trodde att du skulle vara ute här ifrån vid det här laget" som sagt. Tänkte jag tyst och suckade irriterat åt mig själv. Att jag aldrig kunde hålla tyst. Men till min lättnad verkade inte Jason bli sur då han bara skrattade smått. 

  "Tro mig babe, jag vill vara här lika lite som du vill ha mig här"

  "Vad bra då. Men kan du snälla sluta kalla mig shawty, baby, babe. Det är irriterande"

  "Visste, säg dit namn då" sa han och log belåtet mot mig. Tydligen väldigt nöjd med sig själv just nu vilket fick mig och skakade irriterat på huvudet. Den här killen var bara för mycket.

  "Det är  Brianna" sa jag tillslut och Jason låg stort mot mig.

  "Vackert namn på vacker tjej"

  "Tyvärr kan jag inte säga det samma"

  "Menar du namnet eller mig?"

  "Vad menar du?"

Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)Där berättelser lever. Upptäck nu