Kapitel 61

88 4 1
                                    


  "Alex? Hur är det här möjligt? Du borde vara död, du borde inte stå här framför mig" min röst var svag och skakig medans jag fick pressade fram orden men jag orkade inte bry mig. Allt det här var bara för mycket och chocken för stor.


  "Jag är inte död Jason, det har jag aldrig varit heller"


  "Jag hörde dig, jag hörde dina skrik inne från huset när det brann. Jag sprang in efter dig"


  "Jag vet att du gjorde det, vem tror du drog ut dig från flammorna efter att du tuppat av?" Alex fråga fick en massa bilder att spelas upp i mott huvud. Eller snarare en massa minnen. Jag vet att jag hade sett Alex ansikte efter jag tuppat av inne i elden men trodde alltid att jag drömt det eftersom ambulansen inte hittade någon annan person runt om eller i huset. "Jag menar dem hittade aldrig min kropp eller hur? På min begravning fick ni ha en tom kista?"


  "Så det du säger nu är att du har varit vid liv under alla dessa år? Att när jag grät floder för din skull och nästan tog livet av mig för att du var borta var du faktiskt vid liv och mådde bra?" jag hörde hur Brianna drog efter andan bredvid mig när jag nämnde att jag nästan tog livet av mig men lät min blick ligga kvar på Alex för att se han reaktion. Jag kramade istället om Briannas hand för att visa henne att jag var här.


  Alex reaktion var däremot inte vad jag hade trott, inte för att jag hade förväntat mig något egentligen. Men istället för att svara mig lät han blicken fall ner till sina egna händer som pillade på något och suckade smått. Det gick flera sekunder innan han tittade upp igen och mötte min blick. Medlidandet jag såg i hans blick gjorde mig redan argare än vad jag var och jag knöt min fria hand hårt längst min sida. Min hjärna gick på högvarv just nu och jag kunde inte riktigt få styr på dom.


  Jag menar jag borde ju vara glad över att se min bror framför mig igen men allt det här vara bara för mycket. Självklart var en del av mig överlycklig men den större delan av mig kände mig besviken och övergiven. Jag menar om han kunde stå framför mig här idag så betydde det att han hade varit vid liv hela tiden. Så vart hade varit och vad hade han gjort? För många frågor flög runt i mitt huvud och jag kunde nästan bokstavligt talat se rött just nu. Jag menar jag sörjde honom, han var min fucking brorsa och jag sörjde honom. Han var mitt allt när jag förlorade honom men uppenbarligen betydde jag inte detsamma för honom.


  "Jason jag säger inte att jag är stolt över vad jag har gjort, jag har mycket att gottgöra nu när jag är tillbaka. Till dig framför allt" började han men jag lät han inte prata så mycket innan jag avbröt honom.


  "Vart var du? Vart var du all den här tiden och varför kunde du inte låta oss veta att du levde?" Vid det här laget hade jag släppt mitt grepp om Briannas hand och gjort min väg över till där Alex stod. Mina händer med ett fast grepp om luvan på hans tjocktröja. "Brydde du dig ens att vi sörjde dig? Hur allt det här påverkade oss? Du var allt jag hade, allt jag hade och brydde mig om. Varför tog du mig inte med dig? Betydde jag inget för dig?"


  "Jason snälla, kan vi inte sätta oss och prata?"


Briannas perspektiv

  "Brydde du dig ens att vi sörjde dig? Hur allt det här påverkade oss? Du var allt jag hade, allt jag hade och brydde mig om. Varför tog du mig inte med dig? Betydde jag inget för dig?" smärtan i Jasons röst var så tydlig och det gjorde ont i hjärtat att se honom så här.

Du har nått slutet av publicerade delar.

⏰ Senast uppdaterad: Sep 30, 2021 ⏰

Lägg till den här berättelsen i ditt bibliotek för att få aviseringar om nya delar!

Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)Där berättelser lever. Upptäck nu