Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[44] Tågresan

Minuterna tickar förbi medan tåget skumpar fram längs med rälsen. Ronald och Harry diskuterar quidditch och chockladgrodekort de samlat på sig under deras livstid. Ronald leder överlägset, vilket är föga förvånande. Hermione läser ur en tjock bok om trollformler och Ginny sover mot hennes axel. Hennes läpp rycker lite ibland, det är ganska gulligt. 

Jag sitter med mitt skissblock i knät, en målning av gråa ögon uppenbarar sig under min penna, det är inget jag planerar att måla. Pennan bara glider över pappret. Som om den har ett eget liv, eller var besatt kanske. 

Oavsett, de ögonen som nu stirrar upp på mig från pappret har hemsökt mig många nätter senaste månaden. Men jag kan inte placera dem hos någon. Det känns ju som om jag borde veta vem som äger ögonen. Men hur jag än funderar kan jag inte koppla deras djup till något ansikte. Känslan är lite oroande faktiskt. 

Efter ett tag stänger jag blocket och lägger ner det i axelremsväskan som står bredvid mig på det blå sätet. Jag suckar och plockar fram en mintkaramell ur den lilla godispåsen som köpts här på tåget. Den bubblar till i min mun, det kittlar lite i gommen. 

Jag lägger inte längre någon uppmärksamhet på samtalet i kupén, inte heller på personerna som finns i mitt sällskap. Inte för att de är ointressanta eller något sådant. Mina tankar vandrar bara långsamt iväg. Jag sluter mina ögon och låter tågets skumpande rörelse lugna mig. 

Skrattande tvillingar, spännande lektioner, sena kvällar i allrummet, snöbollskrig på innergården... Ett leende breder ut sig över mina läppar. Har ju ändå upplevt en hel del bra saker detta året. Ett skratt vibrerar i min bröstkorg när ett minne av en misslyckad uppfinning dyker upp... 

'Jag skrattar så det ekar mellan träden. Fred och George tumlar runt bland de knastrande bruna löven medan de kastar ursinniga ord mot varandra. Den enas hår grönt och den andres blått. Jag viker mig dubbel då de anklagar varandra för misslyckandet med lakritsstången som skulle få håret att växa hela vägen ner till backen - nog hade de misslyckats allt.'

Men bilderna av min mor kommer slutligen åter tillbaka och plågar mig. Det skarpa skenet, dunsen när hon föll till golvet, livet som lämnade hennes kropp så hastigt att hon var lealös innan luften ens hade lämnat hennes lungor. Kalla kårar ilar över min hud som tusen nålar och jag slår upp ögonen. 

Mörkret har börjat falla utanför tågets fönster. Jag drar ett hasplande andetag och ser mig omkring. Alla i kupén slumrar lugnt och tyst. Eller, ja, förutom Ronald som snarkar ganska ljudligt men tycks sova gott med huvudet lutat mot tågets vägg. Jag hade inte ens märkt att jag hade somnat, att minnet var en dröm. En mardröm.  

Jag gnuggar mina ögon och känner att kinderna är våta. Jag har gråtit i sömnen. Jag ruskar lite på huvudet, bilderna av min mamma suddas långsamt ut. Skickas tillbaka till den lilla lådan längst bak i mitt medvetna som de hör hemma i. Där jag är medveten om dem men inte fokuserar på dem. 

Jag tar trollstaven ur min väska och lämnar kupén med mina sovande vänner i. Hela tåget ligger hyfsat tyst och lugnt. Men man kan höra skratt och höga röster från några kupéer bort. Några verkar vara roade i alla fall... Jag vandrar med försiktiga steg längs med korridoren och går förbi flera upplysta kupéer, vissa med sovande elever och vissa med glatt pratande elever. Men i en kupé verkar det vara tjafs utav något slag, jag skyndar förbi för att inte störa. 

Jag vrider mitt huvud och fokuserar blicken framåt istället för att titta in genom fönstren på kupédörrarna. Jag vandrar genom hela Gryffindors del utav tåget och kommer till Huffelpuffs del där de flesta faktiskt sover. Endast en kupé är upplyst men min blick är suddig och jag kan inte se vilka som finns där inne.