Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[1] Att Möta Sin Nya Familj

Tåget skumpar fram på den hårda rälsen, jag kan känna vibrationerna från dess framfart och höra puffande ljud från loket i en ständig takt. Puff..Puff..Puff......Puff...Puff...Puff..Puff...

Med benen uppdragna under mig och en bok i min famn sitter jag stilla på det ljusblå skavda sätet i min kupé. Utanför glider träd förbi i en suddig massa och solen värmer mitt ansikte med sitt mjuka sken genom den smutsiga rutan.

Jag är fullt fokuserad på orden som löper över min boks sidor för att tvinga mig själv att fästa tankarna på något annat än klumpen av nervositet som vilar i min maggrop. Tanken på att jag lämnat allt bakom mig.

Nervositeten över en ny familj, ett nytt hem - ett helt nytt liv i ett främmande land. Jag kan inte stoppa klumpen som växer i magen, kan inte få hjärtat att dunka lugnare, kan inte ignorera det faktum att jag nu är föräldralös och aldrig kommer få tillbaka min mamma.

Visslan ljuder och jag rycks ut ur min dagdröm om mamma i en lång sommarklänning på stranden när vi semestrade i Italien för två år sedan. Jag hade gärna stannat i den drömmen lite längre...

Men tåget sänker långsamt sin fart, visslan ljuder högt och gällt ännu en gång. Jag klär på mig min tunna jeansjacka över det mörkblå linne jag bär. Plockar fram mina två ohyggligt tunga koffertar, slänger min axelremsväska över axeln och väntar på att tåget ska stanna på perrongen.

Oron växer i magen för varje andetag. Jag försöker lugna mig själv med minnen av Weasley familjen, glada minnen från vintrar och somrar. Men det var tre år sedan jag mötte dem sist. Mycket kan hända på tre år.

Jag kliver ut ur tåget med alla mina tunga väskor och tar några steg bort från rälsens kant, släpande på bagaget. Jag ser mig omkring med dundrande hjärta och skakande ben, på jakt efter ett bekant ansikte bland alla människor som vimlar omkring runt om mig.

"Allixandra! Allixandra!" hör jag och vänder mig om mot vänster, riktningen rösten färdats från som jag knappt känner igen längre. Den, eller rättare sagt de rösterna, har blivit grövre och hesare.

Fred och George kommer löpande mot mig i en hiskelig fart. Efter kommer Molly och Ginny gåendes hand i hand. Hon har växt otroligt mycket sen jag såg henne sist. Tvillingarna med, de är gigantiska. Smala men fruktansvärt långa.

"Fred, George! Hej!" utbrister jag medan benen börjar lugna sig i sitt skakande, min engelska har en bred fransk dialekt och låter lite hackig i jämförelse med alla omkring mig. Jag försöker att inte tänka på det, engelska är trots allt inte mitt modersmål.

Tvillingarna når fram till mig och de tornar verkligen upp sig. Vid Merlins skägg, va ni har vuxit... Tanken är roande och ett brett leende mjukar upp mitt stela ansikte, glad över att få träffa dem igen för första gången på tre långa år.

Fred, eller möjligtvis George kramar mig första och sen kramar George mig, eller är det Fred kanske. Jag kan aldrig skilja på de här två, ännu mindre nu än förr eftersom det är så länge sedan, tänker jag och ser på de båda med ett fundersamt uttryck.

Som om de kan läsa mina tankar,
"Jag är Fred."
"Jag är George." säger de med en mun och ger mig ett varmt leende av förståelse över min förvirring. Jag släpper ut ett andetag jag inte visste att jag hade hållit inne och mina axlar sjunker ner lite från sin tidigare spända position.

Molly och Ginny har äntligen anslutit sig till oss. Molly... Du har inte ändrats alls, annat kan man säga om Ginny. Du va bara åtta sist vi sågs...
"Allixandra, va du har vuxit. Jag hoppas att resan gick bra?" Molly kramar om mig och ser med sina moderliga ögon på mig, jag nickar och ler mot henne. Ginny vinkar lite nyfiket till mig och fnissar när mina läppar ler tillbaka mot henne.