Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[17] Tårar Och Tvillingar

Jag kan höra en oklar röst, det låter som om den har spår av panik i sig. Långsamt öppnas mina ögon, min blick suddig och mitt huvud bultar våldsamt. Någon står lutad över mig med blont eller kanske till och med vitt hår. 

"Du-Dumont?" Rösten blir klarare och klarare, även min syn, "Allixandra är du okej?!" Det är Draco som står lutad över mig, hans ögon är vattniga och hans blick verkar skrämd. Likt ett rådjur i strålkastare. 

Vad i... Varför är jag här? Vad hände..? Min puls dundrar och jag ömmar överallt. Just det, Malfoy grät och jag skrämde honom när jag sa hans namn och han... Han drog sin stav mot mig och... Jag ser upp på Draco och tårar strilar ner för mina kinder, från smärtan i min kropp och mina sårade känslor. 

"Dumont, Dumont är du okej?!" Draco verkar på riktigt orolig för mig, jag sätter mig upp och ser på honom medan jag lyfter min hand. Jag känner på baksidan av mitt huvud där trädet möt min skalle. Jag rycker till från smärtan och ser på min hand, den är röd av blod. 

"Va-varför gjorde du så?" Mina ögon är sorgsna, jag kan se osäkerhet i Dracos, men han har åter fått tillbaka sitt snorkiga uttryck. 
"Skyll dig själv. Du smög dig på mig och jag reagerade." snäser han argsint. Han reser sig upp från sin hukade ställning och ser ner på mig där jag sitter på marken som är fuktig av höstens regn. 

Jag reser mig upp med världen snurrandes runt mig, jag lutar mig mot trädet för att återfå någon form av balans.
"Varför grät du..?" Jag frågar honom med genuint orolig röst och ser på honom.
"Jag grät inte! Hur vågar du påstå något sådant, din blodsförrädare!" Draco börjar gå sin väg i hiskelig fart med stampande fötter. 

"Draco, vänta!" Jag springer efter honom men mitt huvud snurrar så fruktansvärt att jag tappar balansen och faller till marken. Varför vågar han inte erkänna att han gråter? Och varför hjälper han mig inte till sjukflygeln? Kallade jag precis honom vid hans första nam- Vad var det? Jag ser mig omkring, Draco är borta men jag hör två röster, det tar inte lång tid innan jag känner igen dem. 

Jag drar ett djupt andetag, försöker stabilisera världen och finna kraft att använda min stämma.
"Fred! George!" Jag ropar så högt jag kan, min röst svag och darrig. Världen fortsätter att snurra runt mig och det känns som om marken gungar. 

"Allix?!" Det tar inte många sekunder innan de är framme vid mig med deras långa kliv. Fred hukar sig hastigt och lägger sin hand på min axel där jag halvt ligger och halvt sitter på den fuktiga marken.
"Allix, är du okej? Varför sitter du här ute så här sent?" Fred ser med oroliga ögon på mig och George hukar sig också vid min sida. 

"Jag var bara ute och gick, men jag snubblade och ramlade." Det är den enda troliga saken jag kan komma på just nu, "Kan ni hjälpa mig till sjukhusflygeln? Jag slog i huvudet, det blöder." Jag ser på Fred och George, osäker på om jag kan hålla borta sorgen från mina ögon och ännu mer osäker på om de tror på min lögn. 

Men jag kan inte säga som det verkligen är, jag kan inte göra så mot Draco för jag vet att det inte var hans fel. Han sa det fel men han hade rätt om att han bara reagerade.
"Sitt still så kan vi fixa det på en gång." George drar fram sin stav och går runt så att han står bakom mig. 

Fred sitter på huk och håller i min hand. Den är varm och omsluter nästan min egna hand helt och hållet. En trygghet sköljer över mig och mina axlar släpper en liten del av spänningarna som drar dem uppåt. 

"Episkey!" Jag klämmer Freds hand när smärtan från att min hud snabbt läker ihop kryper genom min kropp och tvingar fram ytterligare några tårar genom mina hårt ihopknipna ögon. Men han säger inget, hans tumme bara stryker över mina knogar, lugnt och stillsamt till jag kan andas igen.