[29] Sommarminne

77 5 0
                                    

När min klocka ringer på morgonen är jag inte alls utvilad. Min kropp är tung, mitt huvud känns fluffigt på insidan; kort sagt är jag utmattad.

"Allix, du ser sliten ut, är du okej?" Harry ser på mig med oroliga ögon medan han reser sig från fåtöljen i allrummet när mina ben fört mig från sovsalen fram till honom. Mina lockar flyger från sida till sida när jag skakar på mitt huvud. 

"Jag känner mig inte okej, känner mig dödstrött. Vart är Ron?" frågar jag medan jag ser mig om för att finna Ronalds röda kalufs någonstans i rummet.
"Han har redan gått till Stora Salen för att äta, du vet Ron och mat." Vi fnittrar lite och börjar sedan vandra ner mot Stora Salen, följande doften av frukost.

Jag sitter tyst hela frukosten, min mat orörd på den stora tallriken, mina tankar ofokuserade och mina känslor i full tumult. Jag förstår inget av det som händer just nu. Kammaren, Basilisken, profetian, Dumbledores ord och julklapp, varför händer allt det här..? Varför händer allt det här mig? Är det inte nog att jag förlorat hela min familj, mitt hem, mina vänner, min skola, mitt hemland, mitt språk, mitt liv... Räcker det inte nu? Jag är bara tolv år, hur mycket ska en tolvåring behöva ta egentligen... En liten suck undkommer mina läppar när jag reser mig från bänken och slänger väskan över axeln. 

"Allix, vart ska du?" Harry ser undrande på mig, jag skakar bara på mitt huvud för att på något sätt visa att jag inte vill prata om något eller med någon. Min axelremsväska väger tungt från mina block, pennor och annat småkrafs som vilar i alla de olika små facken. Jag kan känna blickar som bränner i min nacke när jag lämnar Stora Salen; från vem vet jag inte. 

Korridorerna ligger öde, en vacker lördagsmorgon som bara sovs bort av människor. Några få elever är redan redo för den nya vårdagen, men det är ytterst få. Jag träder ut i den morgonkyliga luften, inga stenmurar, inga fönsterglas, inga väggar som skiljer mig från den rena luften. 

Jag inhalerar ett djupt andetag och dofterna penetrerar mina vidgade näsborrar innan de färdas vidare ner i mina lungor. Men, idag finns det inget leende som sprider sig över mina annars leende läppar. 

Jag suckar; önskan att jag kunde le genom allt är stark. Vara lika bekymmerslös som tvillingarna eller lika obekymrad som Ronald, ja om det inte handlar om studier eller spindlar då. Men jag kan inte, inte längre. 

Det bruna gräset ligger dött över marken efter vinterns kyla, endast ett fåtal små strån har vågat växa fram i en härligt grön färg där mina fötter landar medan de för mig ner för den branta sluttningen. Mot skogen och sjön. De snirklar sig runt mina sneakers. 

Min svarta kofta känns inte tillräckligt varm när den hårda vinden sliter i armarna på den och i ansiktet på mig. Jag huttrar till och drar armarna hårdare om mig. Men jag vill inte vända och hämta min kappa. 

Jag stannar upp mitt i backen, solen håller på att bryta igenom molntäcket för första gången denna dagen. Det är magnifikt, där molnen lämnar små hål skickas tunna strimmor av gult ljus ner, som spotlights över gröna träd, svart vatten och Hagrids lilla hus. 

Jag kan höra fotsteg bakom mig men ignorerar dem och fortsätter att dra min kofta tightare om min frusna kropp medan min blick är fäst vid himlavalvets ljusspel. Det är vackert och jag haltar till för ett par sekunder bara för att ta in spektaklet. 

En kappa läggs om mina axlar, jag sliter min blick från skyn och ser en tvilling på vardera sida om mig. Jag sneglar ner på min egna axel där det varma tyget ligger. Fred och George ler båda mot mig och jag kan inte låta bli, min ena mungipa dras upp i ett litet leende över att se deras finurliga leenden och värmen jag nu känner mig insvept i. 

Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1Where stories live. Discover now