Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[36] Osynlighetsmantel

"Vi måste göra det när ingen ser oss, om någon ser oss gå till Hagrid kanske de tror att han har något fuffens på gång med tre elever från andra året liksom." Harrys röst är låg när han talar till oss, vi sitter alla samlade i ett hörn i Gryffindors sällskapsrum. Natten börjar krypa fram över himlen utanför fönstret.

"Vi får inte glömma hur skvallerglad råttan Malfoy är..." mumlar Ronald tillbaka medan han suckar djupt, Harry nickar hastigt. Jag snörper lite på munnen. Men säger inget.
"Men hur ska vi ta oss dit, när ingen ser oss, helst på natten..? Jag menar, tre elever som vandrar från skolan hela vägen ner till Hagrid mitt i natten är ju ganska uppseendeväckande..." Harry ler ett finurligt leende mot mig, en rynka bildas mellan mina ögon när jag ser fundersamt på honom.

"Låt mig ta hand om det." Jag ser på honom med en oförstående blick och rynkan blir ytterligare lite djupare men jag rycker sedan på axlarna i förtroende gentemot min vän. Hur han ska lösa det har jag ingen aning om men Harry kan vara lite finurlig ibland, eller så har han bara tur. Jag har ingen aning. Men försöker lita på att han löser det. 

Vi möts alla tre inne på flickornas toalett efter läggdags, Harry och Ronald är redan där när jag går in.
"Nå, hur ska vi göra detta nu då?" Harry ler mot mig och plockar fram något sorts gammalt tyg som legat på golvet bredvid hans fot. Han vänder på det och hänger det över sig.
"Harry!" utbrister jag och tar ett hastigt steg bakåt med min ena fot, hans kropp har försvunnit i tomma intet och bara hans huvud snurrar runt mitt i luften. Det ser faktiskt lite lustigt ut...

"En osynlighetsmantel, jag har hört talas om dem men jag har faktiskt aldrig sett en." Jag kan inte undgå att se med stora ögon på Harry, osynlighetsmantlar är otroligt sällsynta.
"Men, får vi plats alla tre under den?" fortsätter jag, Harry och Ronald ser roat på mig och efter en kort stunds förklarande av hur de tillsammans med Hermione använde den första året på Hogwarts så trär vi den över oss och börjar vandra ner till Hagrids hus. Vi möter några professorer på vägen och varje gång känns det som om mitt hjärta ska stanna men de vandrar bara rakt förbi oss.  

Vi knackar tre gånger på Hagrids dörr när vi äntligen kommit fram, fortfarande gömda under manteln. Hagrid öppnar dörren långsamt med en sorts pilbåge i högsta hugg,
"Vem där?" Hans röst är mörk och nästan lite hotfull i sin ton,
"Hagrid, det är vi." säger Harry försiktigt, vi är fortfarande gömda under manteln men Hagrid stiger lite åt sidan så att vi kan klämma oss förbi utan att det ser suspekt ut från utsidan. 

Hagrid måste veta att Harry har den här manteln, undrar hur mycket som hände deras första år här på Hogwarts egentligen... tänker jag medan vi alla tre klämmer oss in i huset utan att trampa på varandras fötter. Den grova dörren stängs bakom Hagrid och vi tar av manteln, Harry lägger den över armstödet på den blå fåtöljen. 

"Vad gör ni tre här? Om någon ser er ute så här sent hamnar ni i trubbel, mycket trubbel, speciellt du Harry." Hagrid tittar med stränga, men snälla, ögon på oss alla tre.
"Vi vet Hagrid, men vi var tvungna att komma. Vi måste fråga dig en sak..." Harry ser förläget på sin vän som nu satt sig i sin röda fåtölj. 

"Jasså..?" Jag går fram till Hagrid och ser på honom med en vänlig blick i mina ögon, Hagrid ger mig ett litet leende.
"Hagrid, vi undrar om du vet vem som öppnade kammaren för femtio år sedan?" Hagrid ser förvånat på mig, mina ben skakar lite från nervositeten av att behöva ställa nästa fråga till Hagrid. Men jag stålsätter mig och efter ett djupt andetag lugnar sig mina nerver men Hagrid har redan hunnit ställa en fråga tillbaka.

"Hur vet ni att kammaren öppnades för femtio år sedan?" Harry, Ronald och jag ser på varandra innan vi alla ser på Hagrid ännu en gång.
"Hagrid, vi kan inte säga det men vi blev ledda att tro att det var du som öppnade kammaren," Jag drar ett djupt andetag igen, "är det sant..?" Hagrid ser förfärat och förvånat på mig först, men innan han hinner säga något knackar det raskt på dörren, Hagrid reser sig hastigt från fåtöljen, vi alla drar ett kollektivt andetag.