Hemligheternas Näste [HP FF] Allix Serien Del 1

[7] Hogwarts Och Dödens Blick

Efter nästan 6 veckor hos Weasley familjen har Kråkboet börjat kännas som ett hem för mig och alla i familjen har accepterat mig som en ny familjemedlem. Fast, det gjorde de alla nästan direkt, det har mer varit jag som behövt anpassa mig till min nya familj.

Jag, Harry, Ronald och Hermione har blivit riktigt goda vänner och de har verkligen släppt in mig som en i deras gäng. 

Ginny, Fred och George har jag också blivit väldigt nära vän till men eftersom att de andra tre är i min ålder så blev det mer naturligt att umgås med dem på något sätt. Men Ginny och jag har spenderat rätt många timmar tillsammans och tecknat. Att dela sin hobby med någon är mysigt.

Jag kommer verkligen att sakna mitt rum när vi reser till Hogwarts, som jag har förstått så har man inget eget rum där utan man delar sovsal med några andra elever. På min förra skola var man två, fyra eller sex som delade på ett rum. Men på Hogwarts verkar det vara så att man är fyra, fem, sex eller till och med sju stycken i en och samma sovsal.

Tänk om jag hamnar i Slytherin... Tänk om igen tycker om mig och jag blir alldeles ensam? Min engelska har ju blivit mycket bättre och jag har inte alls den där franska brytning som jag hade när jag kom hit, visst den finns fortfarande men jag behärskar verkligen språket nu. Men, jag kommer att vara annorlunda, det kanske gör att jag inte får några vänner... 

Mina tankar har blivit allt mer nervösa för varje dag som passerar och oron som ligger i min mage har grott och blivit större senaste tiden. Det känns som om den lilla trygghet jag utvecklat hos familjen Weasley snart ska bli tagen från mig. 

Jag saknar verkligen Célia och alla andra på Beaubaxtons men jag vill bli accepterad på Hogwarts och få nya vänner... Men mest av allt saknar jag mamma... Nej, sluta, gå inte ens i den riktningen! Mina tankar snurrar runt, runt i mitt huvud där jag ligger klarvaken i min säng innan solens första strålar beviljar jorden sitt varma ljus.

Huset är alldeles tyst och jag bestämmer mig för att klä på mig. Det är bättre än att ligga klarvaken i sängen med bara mina tankar och oron som sällskap. 

Jag tar på mig mina strumpor, mitt vita linne med svarta kanter runt halsen och där linnet har sin slutkant. Jag tar på mig mina blå favorit jeans och min svarta stickade tjocktröja. Sist åker mina sneakers på och jag borstar ut mitt långa svarta hår som faller i vågor, skimrande i skenet från det lilla ljuset bredvid min säng. 

Min koffert står packad och klar vid fotänden av min säng, redo för resan till Hogwarts som bara är någon timme bort. Jag lämnar mitt rum efter att jag blåst ut ljuset och tar mig försiktigt ner för den skeva knakande trappan. 

Hela huset ligger i dvala och jag kan utan problem ta mig ut genom ytterdörren utan att någon vaknar. Jag har flera gånger de senaste två veckorna smitit ut för att se på solen när den stiger upp ovanför kullarna ett par mil bort. 

Det har även gjort att jag lärt mig vart alla knarrande trappsteg sitter, vilka golvbrädor som gnäller och hur man ska öppna ytterdörren utan att gångjärnen gnisslar. Ingen verkar ha märkt något, det är ingen som frågat i vilket fall så jag tror inte någon vet. 

Solen får mig att känna mig mer hemma, det är samma sol jag brukade se stiga upp ovanför trädtopparna på morgonen när jag drack min kopp med varmt honungs te sittandes i mitt burspråksfönster, i mitt gamla rum, i mitt gamla hem, i mitt hemland. 

När allt var som det skulle. När jag inte var föräldralös. När mamma fanns där. När jag längtade efter terminstarten och allt bara var precis som vanligt. 

Dörren stängs tyst bakom mig och jag möts av morgonluftens kyla när jag stiger ut på den lilla verandan, nattens grepp har inte riktigt släppt sitt tag och jag vandrar ut på fältet, mot soluppgången.